Minnesanteckning 1

http://www.adlibris.com/

Upptäcker att AdLibris "sponsrar" SOS barnbyar i just Siem Reap i Kambodja. På vägen mot Angkor Vat ligger barnbyn som tydligen innehåller inte bara boende i familjehus utan också förskola, skola och yrkesskola.
Gör en minnesnotering som lika mycket är en tanke till Vivi: När vi jobbar med karaktärerna och så småningom med demokratibegreppet och vilka som tillhör "demos" (=folket, de som räknas, de som får vara med och bestämma) skulle vi kanske ha med ett barn som bor på barnhem. Om familjen är stark och viktig är det ju intressant att fundera på hur någon som varit "familjelös" får sin röst hörd. Är den nya SOS-familjen statusmässigt jämförbar med den biologiska familjen?

Jag ser ljuset!

Gah! Jag behöver TID! I helgen har vi haft loppis för TAB i Solna. Det var fantastiskt kul (jag är ju en sällsamt loppisberoende människa) och vi har hittills fått in över 17000 kronor! Jag vet inte hur insamlingarna till TAB tidigare år varit, men det känns kanonbra att få in så mycket pengar på en gång, och jag vet att mer kommer! När jag kom hem i lördags kväll hade alla vi deltagare fått mejl från Kathy, som är "chef" (?) för TAB i USA och den som verkar vara övergripande ansvarig för hela Siem Reap-arrangemanget. Det var egentligen inga nyheter i hennes mejl, men hon skrev tydligt hur många dagars och timmars undervisning/workshopande man ska planera för , och det var uppenbarligen precis vad min hjärna behövde för att kunna börja spotta ur sig något som kan likna en konkret plan!
Nu behöver jag bara TID!
Jag ser ju, i huvudet, precis hur jag ska börja skissa på en Storyline som sträcker sig över åtta arbetsdagar (jag räknar bort första och sista dagarna som behöver innehålla introduktion, presentation, avslutning mm). Jag tänker att om jag kan visualisera för mig själv och för Vivi hur själva "berättelsen" i Storylinen rör sig framåt, och var på tidslinjen vi behöver skjuta in olika händelser, så blir det mycket lättare att fylla varje dag med ett innehåll som både driver berättelsen framåt men också hjälper oss och deltagarna att stanna upp, resonera, kanske analysera...
Jag ser mig själv framför en stor vit vägg, där jag gör denna tidslinje och fyller på med postit-lappar, bilder och pilar och rutor och .....
Jag har väggen, jag har postit-lapparna och litteraturen jag ev behöver hämta stöd i. Men jag har inte TIDEN!
Eller..... det har jag kanske, det handlar kanske bara om att välja vad som är viktigast....
Igår var det viktigast att sitta i hammocken med "trött-efter-scout-hajken-dottern" och bara mysa.
Idag är det viktigast att planera för veckans jobbmöten.
Men ikväll, då är det nog faktiskt viktigast att ta sig an den där väggen!

Loppis utanför Ekensbergskyrkan i Solna. Varenda krona går till TAB!!

Jag oroar mig redan över uppdraget vi tagit på oss. Att utbilda lärare för att arbeta med demokratisk kompetens i ett land med en historia som är så olika den svenska. Ett land med en kultur som, enligt vad Magnus Saemundsson på SIDA berättade, inte "tycker om" oenigheter, diskussioner och debatter.
Jag som ser demokrati som ett sätt att bevara oenigheter på, ett system för att skydda och försvara de många olika åsikterna i en gemensam offentlighet snarare än som ett system att bli eniga inom. Hur tänkte jag egentligen?

Post Pol Pot Teaching

Tiden rinner iväg. Maj är en stressig månad normalt, och nu ligger hela tiden tankarna om den workshop vi ska förbereda och leda i Siem Reap i Kambodja i juni som en vibrerande ton i bakhuvudet. Än så länge tänker vi mest var för sig, Vivi och jag, men nästa vecka ska vi sätta oss och "tänka ihop" de idéer och utgångspunkter vi har för vår workshop. Dessutom ska man ju fixa såna små enkla saker som att ta sprutor, beställa e-Visum, kolla flygtider och försöka läsa på lite om landet vi ska till.

En av de saker som hela tiden funnits på agendan var att lägga upp och sätta igång en blogg, så att ni som är intresserade ska kunna följa vår resa, både före, under och efter själva vistelsen i Kambodja. Och nu är det fixat!
Vi satt en stund och spånade kring olika namn på bloggen, och funderade ett tag på PPPT: "Post Pol Pot Teaching". Pol Pot och Röda khmererna är ju onekligen det första som poppar upp i huvudet när man som västerlänning tänker på Kambodja, men det är trots allt nu trettio år sedan, ett inbördeskrig och ett långsamt uppbyggande av landet har kommit emellan och kanske behöver även vi välja att se framåt, såsom Kambodjanerna själva tydligen i hög grad gör.
Så vi gav vår blogg namnet "Där alfabetet har åttiofyra bokstäver". Mer om varför i kommande inlägg!