Grejerna

Båda bilderna är tagna genom ett bilfönster. Den första en detaljstudie i 70 km/timmen. Den andra ska visa placeringen i terrängen.

Hemma igen och frågesport

Hemma igen. Det är kallare här och mindre folk. Fast det fortfarande känns lite främmande är det så hemma. När vi var i Siem Reap var det hela ens varande/verklighet. 12 timmars flygresa och några timmar i den egna sängen senare har den Siem Reapiska verkligheten börjat skapats om till minnen. Så vad vill jag minnas? De mörka varma kvällarna, mötena med våra lärare, lyxen i att under nästan tre hela veckor få ägna sig helt åt en enda fråga; Hur ska vi kunna arbeta på bästa möjliga sätt med våra lärare? Inga middagar ska lagas, inga frågor om andra aspekt av arbetet eller vardagen som tränger sig på, bara detta enda, att få till mötet med 20 lärare från en annan skolverklighet än den jag är van med. Jag hoppas att de lärde sig något av att arbeta med oss. Jag vet att jag lärde mig. Jag fick träna på att hitta gemensamma mötesplatser där nya möjligheter kan skapas. Jag lärde mig igen att släppa formarna men värna om grundtankarna som även de faktiskt förändrades. Av de tre huvudområden som våra lärare lyfte fram som de viktiga erfarenhetsområdena i arbetet med storyline (imagination, teamwork and learning by doing) ska jag särskild ta med mig imagination till Södertälje och arbetet med normer. Jag tror att det kan öppna dörrar, hur och till vad vet jag inte ännu. Det är nog också något jag tar med mig, vikten av att bevara nyfikenheten på andra och inte minst på mig själv och beredskapen att hitta nya vägar.
FRÅGESPORT
När Ingela och jag för snart tre veckor sedan satt i bussen på väg från Bangkok till Siem Reap såg vi många vita "grejer" längs med vägen och på risfälten. Några var också precis vid infarten till husen, där postlådan brukar stå. Grejen var en vit liten "bassäng" med lite vatten i botten och en slags vägg som ibland var uppfälld och i bland var ihoprullad. Se på bilden för bättre beskrivning. Chauffören förstod inte vad vi frågade efter så under två veckor har vi funderat och skapat många alternativa användningsområden för "grejerna". På vägen hem fick vi äntligen veta vad de användes till och svaret var långt från våra förslag. Nu tänkte vi att ni skulle få vara med och gissa vad föremålet på bilderna används till. Tydligen har kommentarfunktionen på vår blogg inte fungerat som den ska så om den fortfarande inte fungerar skriv ditt förslag till antingen Ingela ingela@ingelanetz.se eller till mig v.havia@bredband.net . Alla förslag på användningsområden publiceras och självfallet kommer vi också berätta hur det vanligtvis används i Kambodja. Ha en skön sommar!

Hemma - Nära och långt borta

Det är tisdag eftermiddag. Planet från Bangkok (via Doha i Qatar) landade enligt tidtabell i morse på Arlanda, och nu gäller det att inte falla till föga för gruset i ögonen och suset i öronen innan kvällen..!
Jag har packat upp, kramat familjen och lagat mat för första gången på tre veckor. Det är märkligt hur snabbt vardagen återkommer och vistelsen på andra sidan jordklotet blir en parentes i det "vanliga" livet.
Men när jag packade upp de tre stora papper med projektpresentationer som våra workshopdeltagare gjorde näst sista dagen, kunde de hjälpa mig att se vår resa och vårt arbete i Siem Reap med "hemma-ögon".

Det som kändes så naturligt och självklart där i det svettiga klassrummet, gruppernas presentationer och de intensiva diskussionerna, får liksom ett annat ljus över sig när orden på Khmer står på tre stora papper i mitt vardagsrum. De är så främmande här, så lång ifrån vårt språk, jag förstår ju faktiskt inte ett ord av vad som står på de där pappren, men de är ett konkret och handfast bevis på att vi faktiskt var där! Att vi under tio dagar genomförde en workshop som ledde framåt, vi startade en process och kunde leda den vidare, vi väckte tankar och diskussioner som vi tror och hoppas blev till nytta och glädje för våra kambodjanska kollegor. Jag ler vid minnet av projektpresentationerna; de glada skratten, den lekfulla diskussionen med ett äkta engagemang i botten, viljan att lyssna, att reflektera och vrida på argumenten. Det är bra med handfasta artefakter som hjälper en att förflytta sig mellan världar. De tre stora pappren i mitt vardagsrum är sådana för mig!

Medan Vivi är i duschen läser jag hennes senaste blogginlägg och blir varm i hjärtat. Vi delar tankarna om hur spännande det vore att komma tillbaka och fortsätta jobba med samma lärargrupp. När vi höll vårt synnerligen improviserade avslutningstal i klassrummet i fredags (improviserat för att vi båda kämpade intensivt med att hålla tårarna och darret på rösten under kontroll, och för att rummet var så fullt av känslor att det var svårt att hålla den distans som krävs för att säga något på engelska som var möjligt att översätta för våra tolkar) pratade jag om "professional friends".
Jag uppmanade våra kambodjanska kollegor att vara varandras professional friends, och att Vivi och jag är professional friends är det ingen tvekan om! Efter nästan tre veckor där vi umgåtts i princip dygnet runt, kunde vi över vår oerhört goda middag i går kväll konstatera att vi båda har haft vansinnigt roligt, lärt oss massor och trivts otroligt bra tillsammans! Våra samtal, oavsett tid på dygnet, har ofta ofta handlat om just vår profession. Den öppenhet och ömsesidiga vilja att växa, förstå lite till eller åtminstone veta vilka frågor vi ska ställa, som Vivi och jag delat, har lärt mig minst lika mycket som själva workshopandet!
Så jag återgäldar tacket! TACK Vivi för att du är så klok, nyfiken och lagom galen att det är en oavbruten resa i lärande att jobba (och resa!) tillsammans med dig!!

På väg hemåt

Klockan är halv sju och det är sista dagen i Sem Reap. Om två timmar kommer bussen som ska ta oss till Bangkok. Vi ska vara framme i kväll och i morgon går färden vidare med flyg till Sverige. Det är lustigt hur snabbt något blir vardag. Nu har det blivit vardag att stå upp klockan halv sju, bussas till ett klassrum utan aircondition och arbeta med våra lärare. Jag längtar efter att få komma tillbaka till samma grupp nästa sommar, få höra hur de arbetat och kunna fortsätta vidare tillsammans. Det verkar svårt att få till det, men hoppas kan man väl alltid. Det vore roligt att få träffa deltagarna igen på ett personligt plan, men även professionellt tror, nej är jag helt övertygad om, att ett återträff skulle vara betydelsefull för lärarnas möjligheter att, på sitt sätt, implementera det vi arbetat med. Det skulle också ge dem möjligheter till sammanhängande pedagogiska samtal med andra i liknande situation. Lärarlagstanken har inte slagit genom här utan varje lärare arbetar för sig själv. Ensamt. Ska man försköa något nytt så är just stödet från kollegor ovärderligt. Vi skulle kunna ge dem det. Apropå stöd från kollegor. Ingela och jag har arbetat tillsammans i snart tre år. Vi har stått inför lärarstudenter tillsmmans, skapat strategier och lagt planer men vi hadde fram tills för tre veckor sedan aldrig arbetat tillsammans i ett klassrum. Nu har vi gjort det också. Tack Ingela! Du är den bästa kollega man kan tänka sig.
I dag, söndag är det val i Thailand så vi få möjligheten att uppleva en valdag och även dagen då valresultatet blir offentligtgjort på plats. Spännande.
Vet inte när vi kan skriva näst gång. Hotellet i Bangkok är av backpacker varianten och ingen WiFi.

Vi vilar oss - jättemycket

Vilodagen!

Vi är så vansinnigt kloka, Vivi och jag!
Att stanna kvar en extra dag i Siem Reap efter avslutad workshop var nog ett av våra mest briljanta beslut!
Sovmorgon, en helt ledig dag utan några "måsten" i form av möten, lektionsplanering eller utflykter.
Vi åt frukost i godan ro, matsalen var i princip folktom nu när övriga TAB:are lämnat hotellet, och ägnade sedan några timmar åt att strosa omkring i staden. Shoppade lite på marknaden, tog en mango-shake, strosade lite till. Så gick vi hem till hotellet och intog jacuzzin (som är fylld med kallvatten!!) på takterassen en stund. Lagom länge gassade solen, när regnmolnen rullade in masade vi oss tillbaka till vårt rum där vi nu har sorterat, packat och fnissat över våra överfulla resväskor. Om en liten stund ska vår favorit-tuktukförare ta oss till en hemlig(!) sidenbutik där de har de vackraste väskor och sjalar man kan drömma om. Lite grädde på moset, liksom! Sen blir det middag och tidigt i säng; i morgon väntar nio timmars bilresa härifrån till Bangkok inklusive den helgalna gränsövergången i Poi Pet.
Apropå fysiska förflyttningar som också stödjer de mentala förflyttningarna var dagens fysiska vila en underbar förutsättning för att låta tankarna landa.
Och snart, snart lyfter vi hemåt!!

Mentala resor

Det är alldeles strax är dags att lägga sig och sova näst sista natten i Siem Reap. Vi har varit ute hela "svenskgänget" och ätit en god middag för att fira att vårt uppdrag för den här gången är avslutat.
Det är så många intryck och så många tankar som snurrar att det nog kommer att ta ett tag innan allt landar, men jag tog ett väldigt bra beslut när jag valde att åka ensam ut till tempelområdet efter lunchen idag.
Resan dit, med tuktuk, tar ca 25 minuter. Jag satt där på mitt skumpande säte, blundade, kände först stadens och sedan djungelns dofter och vinden mot ansiktet. Och det slog mig att jag lika gärna kunde ha varit på båten till mitt älskade Gotska Sandön! Just den där fysiska förflyttningen, som i sig är ganska monoton, men som gör att det är möjligt att också göra en mental "förflyttning".
När jag, efter lite spännande turer på små spindelfyllda djungelstigar (mer om det i ett annat inlägg), klev in genom porten till Ta Prohm, "djungeltemplet", kunde jag verkligen vara DÄR, fullt ut. Resan hade hjälpt mig och min hjärna (och mitt hjärta!) att sortera och spara och katalogisera förmiddagens alla känslor och intryck och tankar, och jag kunde sätta mig på en nedfallen del av tempelmuren, med solen i ansiktet och bara vara där. Otroligt skönt!
Jag fick också en av alla de där små guldkornsupplevelserna som Kambodja varit så generöst med under den här resan. Två småtjejer, som antagligen bor precis i närheten av templet, hade ritat upp linjerna till en hopphage i sanden på templets inre gård, och där lekte de helt obekymrade av turisterna som strosade förbi. En stund fick jag också sällskap av en äldre vänlig man, som försiktigt kom fram och hälsade. Han var tempelvakt, bodde i området och vi fick en jättefin pratstund på en blandning av engelska och franska. Han och småflickorna blev såna fina symboler för det Kambodja jag tagit till mitt hjärta. Det gamla och det nya. Historien och framtiden. De vänliga människorna. Ödmjuka inför livet, kanske för att livet gått så hårt fram med dem, och barnen; de ibland smutsiga, illa klädda barnen som i våra ögon är så fattiga, men ändå verkar må ganska gott. De leker, och vi har sett oerhört många uttryck för vuxnas kärlek till barn de här veckorna, de tror på sig själva och på framtiden och de möter omvärlden med barnens självklara lekfullhet.

Södertälje kommun i Siem Reap!

avslutning och pagodeupplevelse

Ingela är smartare och en klart mer erfaren bloggare än vad jag är. Hon skriver lite efter varje upplevelse. Denna dagen har varit så full av upplevelser att jag nu inte vet var jag ske börja i slutet av dagen ( den är i och för sig inte slut än) eller i början?

Avslutningen var precis så bra som det överhuvudtaget skulle vara möjligt att tänka sig. Ingela och jag hade ett schema men det gick åt fanders efter en minut i klassrummet. Det var bara att ge sig inför alla presenter, våfflor, kramar och leenden. Vi fick dock in våra tre rubriker. Det ska komma en bild med Södertälje väskorna, den finns i Ingelas kamera. Just nu önskar jag bara att kunna få återkomma till samma grupp och se hur de har fört arbetet som vi gjort tillsammans vidare, och sen fortsätta vidare. Vi fick gåvor som lärarna som som grupp men även gåvor som enskilde lärare kom med. Bara det är lite hissnaden när ma vet hur låga lärarlönerna är i Kambodja. En gåva som kommer stanna länge i hjärtat är Li´s girlander Det är två lärare i vår klass som tydligt kommer från fattigare områden. Det visar sig i både kläder och attityd, fast de har barskat upp sig betydligt under veckan. Li är en av dem. Hon hade suttit hemma och klippt remsor i färgad papper som hon har skapat fantastiska girlander av. Det måste ha tagit hur lång tid som helst. Hon överlämnar dem med ett så blygt men strålande leende att finare gåva fanns inte att få. Och Meuys låda av flätade palmblad som hon gjort själv och ... Det var överväldigande.

Medan Ingela drog till tempelområdet Ankor igen uppsökte jag i stället ett pagod område mitt i Siem Reap. Här blandas det religiösa livet med det dagliga. Det finns en fantastisk sovande Buddha där, minst tre meter lång. Tidigare hade han fullt av små Buddhor i magen, nu är det bara några få kvar. Röda Khmererna tog flertalet och sålde dem. På en bänk vid en nybyggd byggnad satt Richard en av de amerikanska lärarna. Medan vi sitter där och funderar lite över livet kommer en av de äldre munkarna bort till oss och startar ett samtal. Han visar sig vara ansvarig för all utbildning av pagodens munkar, unga och äldre och vi sitter på hans trappa. Efter att ha pratat en stund bjuder han oss in till sitt rum. Det ligger en våning upp och är stort, minst 40 m2. Det är helt tom bortsett från ett altare framför bilden av hans lärare, en madrass på golvet och en soffgrupp i läder. På bordet finns de heliga skrifterna, Tripitaka. På väggarna porträtt av munkar om tidigare pagoden. Det kändes helt overkligt, jag sitter och samtalar med den näst högsta munken i ett pagodområd i Kambodja. Hur gick det till? Jag känner mig välsignad av ödet.

Skolavslutning

Jag lovar att det kommer fler och mer strukturerade inlägg från vår sista workshopdag i Kambodja, men lite kort vill jag bara försöka återge dagens upplevelser. Vår dagliga biltur från hotellet till Teacher training college blev både försenad och kringelkrokig idag eftersom Kung Sihanouk skulle komma på besök i staden och alla vägar var avspärrade.
När vi, svettiga och lite stressade, kom till vårat klassrum väntade våra underbara elever/kollegor på oss med nygräddade våfflor (samma fantastiska kvinna som försett oss med något ätbart varenda dag!) och presenter i massor! Vi fick sjalar, girlanger, små väskor flätade av palmblad och apsaradansare i trä. Det var fruktansvärt svårt att hålla tårarna borta och värre skulle det bli...
Vi lyckades göra en sammanfattning av våra två veckor tillsammans, och uppmanade dem att vara "olydiga"både mot systemet och mot storylinemetoden; utmana systemet, använd det ni kan och strunta i resten! Vi pratade också om att lära och lära ut inte är ett enmansjobb, utan går så oändligt mycket lättare om man är "professionella vänner". Ungefär där brast fördämningarna för både Vivi och mig för typ tredje gången... Sen utbröt fotograferingsfrossa och vi delade ut våra Södertälje kommun-kassar med innehåll till alla. Vi hade gjort i ordning en extra kasse till en av våra deltagares lille son, som var med i klassrummet flera dagar första veckan. Hon kom med teckningar från honom till oss, och det kändes så bra att han fick en egen "gottepåse" med ett par leksaker och lite papper och pennor!
Sen tågade vi tillsammans till den stora avslutningsceremonin, och likheterna med skolavslutningar hemma i Sverige var slående! Samma (långrandiga) tal, sång- och dansuppvisningar, otåligt mummel bland eleverna längst bak och samma fullständiga känslostorm när betygen (i vårt fall diplom och ekonomiska stipendier) skulle delas ut efteråt. Vi grät, skrattade och jublade i en enda lycklig hög tillslut. Under utdelandet försökte vi hålla en ganska formell stil, men Kim San viskade i mitt öra att det var OK för oss att krama kvinnorna i gruppen, och när han själv kom fram för att ta emot sitt diplom frågade han "can I hug you?!" vilket förstås resulterade i en bamsekram, och sen ville alla kramas.
Just nu, efter en lunch och ett par liter vatten känner jag mig totalt tom. Tom i huvudet, tom på tankar och  ganska dränerad på känslor. Det är med andra ord precis samma känsla som jag haft efter skolavslutningar hemma. Ska ta en tuktuk ut till ett av de mindre templen i Angkor-området och sätta mig där en stund alldeles själv och bara vara. Livet är generöst mot mig just nu!