Grejerna

Båda bilderna är tagna genom ett bilfönster. Den första en detaljstudie i 70 km/timmen. Den andra ska visa placeringen i terrängen.

Hemma igen och frågesport

Hemma igen. Det är kallare här och mindre folk. Fast det fortfarande känns lite främmande är det så hemma. När vi var i Siem Reap var det hela ens varande/verklighet. 12 timmars flygresa och några timmar i den egna sängen senare har den Siem Reapiska verkligheten börjat skapats om till minnen. Så vad vill jag minnas? De mörka varma kvällarna, mötena med våra lärare, lyxen i att under nästan tre hela veckor få ägna sig helt åt en enda fråga; Hur ska vi kunna arbeta på bästa möjliga sätt med våra lärare? Inga middagar ska lagas, inga frågor om andra aspekt av arbetet eller vardagen som tränger sig på, bara detta enda, att få till mötet med 20 lärare från en annan skolverklighet än den jag är van med. Jag hoppas att de lärde sig något av att arbeta med oss. Jag vet att jag lärde mig. Jag fick träna på att hitta gemensamma mötesplatser där nya möjligheter kan skapas. Jag lärde mig igen att släppa formarna men värna om grundtankarna som även de faktiskt förändrades. Av de tre huvudområden som våra lärare lyfte fram som de viktiga erfarenhetsområdena i arbetet med storyline (imagination, teamwork and learning by doing) ska jag särskild ta med mig imagination till Södertälje och arbetet med normer. Jag tror att det kan öppna dörrar, hur och till vad vet jag inte ännu. Det är nog också något jag tar med mig, vikten av att bevara nyfikenheten på andra och inte minst på mig själv och beredskapen att hitta nya vägar.
FRÅGESPORT
När Ingela och jag för snart tre veckor sedan satt i bussen på väg från Bangkok till Siem Reap såg vi många vita "grejer" längs med vägen och på risfälten. Några var också precis vid infarten till husen, där postlådan brukar stå. Grejen var en vit liten "bassäng" med lite vatten i botten och en slags vägg som ibland var uppfälld och i bland var ihoprullad. Se på bilden för bättre beskrivning. Chauffören förstod inte vad vi frågade efter så under två veckor har vi funderat och skapat många alternativa användningsområden för "grejerna". På vägen hem fick vi äntligen veta vad de användes till och svaret var långt från våra förslag. Nu tänkte vi att ni skulle få vara med och gissa vad föremålet på bilderna används till. Tydligen har kommentarfunktionen på vår blogg inte fungerat som den ska så om den fortfarande inte fungerar skriv ditt förslag till antingen Ingela ingela@ingelanetz.se eller till mig v.havia@bredband.net . Alla förslag på användningsområden publiceras och självfallet kommer vi också berätta hur det vanligtvis används i Kambodja. Ha en skön sommar!

Hemma - Nära och långt borta

Det är tisdag eftermiddag. Planet från Bangkok (via Doha i Qatar) landade enligt tidtabell i morse på Arlanda, och nu gäller det att inte falla till föga för gruset i ögonen och suset i öronen innan kvällen..!
Jag har packat upp, kramat familjen och lagat mat för första gången på tre veckor. Det är märkligt hur snabbt vardagen återkommer och vistelsen på andra sidan jordklotet blir en parentes i det "vanliga" livet.
Men när jag packade upp de tre stora papper med projektpresentationer som våra workshopdeltagare gjorde näst sista dagen, kunde de hjälpa mig att se vår resa och vårt arbete i Siem Reap med "hemma-ögon".

Det som kändes så naturligt och självklart där i det svettiga klassrummet, gruppernas presentationer och de intensiva diskussionerna, får liksom ett annat ljus över sig när orden på Khmer står på tre stora papper i mitt vardagsrum. De är så främmande här, så lång ifrån vårt språk, jag förstår ju faktiskt inte ett ord av vad som står på de där pappren, men de är ett konkret och handfast bevis på att vi faktiskt var där! Att vi under tio dagar genomförde en workshop som ledde framåt, vi startade en process och kunde leda den vidare, vi väckte tankar och diskussioner som vi tror och hoppas blev till nytta och glädje för våra kambodjanska kollegor. Jag ler vid minnet av projektpresentationerna; de glada skratten, den lekfulla diskussionen med ett äkta engagemang i botten, viljan att lyssna, att reflektera och vrida på argumenten. Det är bra med handfasta artefakter som hjälper en att förflytta sig mellan världar. De tre stora pappren i mitt vardagsrum är sådana för mig!

Medan Vivi är i duschen läser jag hennes senaste blogginlägg och blir varm i hjärtat. Vi delar tankarna om hur spännande det vore att komma tillbaka och fortsätta jobba med samma lärargrupp. När vi höll vårt synnerligen improviserade avslutningstal i klassrummet i fredags (improviserat för att vi båda kämpade intensivt med att hålla tårarna och darret på rösten under kontroll, och för att rummet var så fullt av känslor att det var svårt att hålla den distans som krävs för att säga något på engelska som var möjligt att översätta för våra tolkar) pratade jag om "professional friends".
Jag uppmanade våra kambodjanska kollegor att vara varandras professional friends, och att Vivi och jag är professional friends är det ingen tvekan om! Efter nästan tre veckor där vi umgåtts i princip dygnet runt, kunde vi över vår oerhört goda middag i går kväll konstatera att vi båda har haft vansinnigt roligt, lärt oss massor och trivts otroligt bra tillsammans! Våra samtal, oavsett tid på dygnet, har ofta ofta handlat om just vår profession. Den öppenhet och ömsesidiga vilja att växa, förstå lite till eller åtminstone veta vilka frågor vi ska ställa, som Vivi och jag delat, har lärt mig minst lika mycket som själva workshopandet!
Så jag återgäldar tacket! TACK Vivi för att du är så klok, nyfiken och lagom galen att det är en oavbruten resa i lärande att jobba (och resa!) tillsammans med dig!!

På väg hemåt

Klockan är halv sju och det är sista dagen i Sem Reap. Om två timmar kommer bussen som ska ta oss till Bangkok. Vi ska vara framme i kväll och i morgon går färden vidare med flyg till Sverige. Det är lustigt hur snabbt något blir vardag. Nu har det blivit vardag att stå upp klockan halv sju, bussas till ett klassrum utan aircondition och arbeta med våra lärare. Jag längtar efter att få komma tillbaka till samma grupp nästa sommar, få höra hur de arbetat och kunna fortsätta vidare tillsammans. Det verkar svårt att få till det, men hoppas kan man väl alltid. Det vore roligt att få träffa deltagarna igen på ett personligt plan, men även professionellt tror, nej är jag helt övertygad om, att ett återträff skulle vara betydelsefull för lärarnas möjligheter att, på sitt sätt, implementera det vi arbetat med. Det skulle också ge dem möjligheter till sammanhängande pedagogiska samtal med andra i liknande situation. Lärarlagstanken har inte slagit genom här utan varje lärare arbetar för sig själv. Ensamt. Ska man försköa något nytt så är just stödet från kollegor ovärderligt. Vi skulle kunna ge dem det. Apropå stöd från kollegor. Ingela och jag har arbetat tillsammans i snart tre år. Vi har stått inför lärarstudenter tillsmmans, skapat strategier och lagt planer men vi hadde fram tills för tre veckor sedan aldrig arbetat tillsammans i ett klassrum. Nu har vi gjort det också. Tack Ingela! Du är den bästa kollega man kan tänka sig.
I dag, söndag är det val i Thailand så vi få möjligheten att uppleva en valdag och även dagen då valresultatet blir offentligtgjort på plats. Spännande.
Vet inte när vi kan skriva näst gång. Hotellet i Bangkok är av backpacker varianten och ingen WiFi.

Vi vilar oss - jättemycket

Vilodagen!

Vi är så vansinnigt kloka, Vivi och jag!
Att stanna kvar en extra dag i Siem Reap efter avslutad workshop var nog ett av våra mest briljanta beslut!
Sovmorgon, en helt ledig dag utan några "måsten" i form av möten, lektionsplanering eller utflykter.
Vi åt frukost i godan ro, matsalen var i princip folktom nu när övriga TAB:are lämnat hotellet, och ägnade sedan några timmar åt att strosa omkring i staden. Shoppade lite på marknaden, tog en mango-shake, strosade lite till. Så gick vi hem till hotellet och intog jacuzzin (som är fylld med kallvatten!!) på takterassen en stund. Lagom länge gassade solen, när regnmolnen rullade in masade vi oss tillbaka till vårt rum där vi nu har sorterat, packat och fnissat över våra överfulla resväskor. Om en liten stund ska vår favorit-tuktukförare ta oss till en hemlig(!) sidenbutik där de har de vackraste väskor och sjalar man kan drömma om. Lite grädde på moset, liksom! Sen blir det middag och tidigt i säng; i morgon väntar nio timmars bilresa härifrån till Bangkok inklusive den helgalna gränsövergången i Poi Pet.
Apropå fysiska förflyttningar som också stödjer de mentala förflyttningarna var dagens fysiska vila en underbar förutsättning för att låta tankarna landa.
Och snart, snart lyfter vi hemåt!!

Mentala resor

Det är alldeles strax är dags att lägga sig och sova näst sista natten i Siem Reap. Vi har varit ute hela "svenskgänget" och ätit en god middag för att fira att vårt uppdrag för den här gången är avslutat.
Det är så många intryck och så många tankar som snurrar att det nog kommer att ta ett tag innan allt landar, men jag tog ett väldigt bra beslut när jag valde att åka ensam ut till tempelområdet efter lunchen idag.
Resan dit, med tuktuk, tar ca 25 minuter. Jag satt där på mitt skumpande säte, blundade, kände först stadens och sedan djungelns dofter och vinden mot ansiktet. Och det slog mig att jag lika gärna kunde ha varit på båten till mitt älskade Gotska Sandön! Just den där fysiska förflyttningen, som i sig är ganska monoton, men som gör att det är möjligt att också göra en mental "förflyttning".
När jag, efter lite spännande turer på små spindelfyllda djungelstigar (mer om det i ett annat inlägg), klev in genom porten till Ta Prohm, "djungeltemplet", kunde jag verkligen vara DÄR, fullt ut. Resan hade hjälpt mig och min hjärna (och mitt hjärta!) att sortera och spara och katalogisera förmiddagens alla känslor och intryck och tankar, och jag kunde sätta mig på en nedfallen del av tempelmuren, med solen i ansiktet och bara vara där. Otroligt skönt!
Jag fick också en av alla de där små guldkornsupplevelserna som Kambodja varit så generöst med under den här resan. Två småtjejer, som antagligen bor precis i närheten av templet, hade ritat upp linjerna till en hopphage i sanden på templets inre gård, och där lekte de helt obekymrade av turisterna som strosade förbi. En stund fick jag också sällskap av en äldre vänlig man, som försiktigt kom fram och hälsade. Han var tempelvakt, bodde i området och vi fick en jättefin pratstund på en blandning av engelska och franska. Han och småflickorna blev såna fina symboler för det Kambodja jag tagit till mitt hjärta. Det gamla och det nya. Historien och framtiden. De vänliga människorna. Ödmjuka inför livet, kanske för att livet gått så hårt fram med dem, och barnen; de ibland smutsiga, illa klädda barnen som i våra ögon är så fattiga, men ändå verkar må ganska gott. De leker, och vi har sett oerhört många uttryck för vuxnas kärlek till barn de här veckorna, de tror på sig själva och på framtiden och de möter omvärlden med barnens självklara lekfullhet.

Södertälje kommun i Siem Reap!

avslutning och pagodeupplevelse

Ingela är smartare och en klart mer erfaren bloggare än vad jag är. Hon skriver lite efter varje upplevelse. Denna dagen har varit så full av upplevelser att jag nu inte vet var jag ske börja i slutet av dagen ( den är i och för sig inte slut än) eller i början?

Avslutningen var precis så bra som det överhuvudtaget skulle vara möjligt att tänka sig. Ingela och jag hade ett schema men det gick åt fanders efter en minut i klassrummet. Det var bara att ge sig inför alla presenter, våfflor, kramar och leenden. Vi fick dock in våra tre rubriker. Det ska komma en bild med Södertälje väskorna, den finns i Ingelas kamera. Just nu önskar jag bara att kunna få återkomma till samma grupp och se hur de har fört arbetet som vi gjort tillsammans vidare, och sen fortsätta vidare. Vi fick gåvor som lärarna som som grupp men även gåvor som enskilde lärare kom med. Bara det är lite hissnaden när ma vet hur låga lärarlönerna är i Kambodja. En gåva som kommer stanna länge i hjärtat är Li´s girlander Det är två lärare i vår klass som tydligt kommer från fattigare områden. Det visar sig i både kläder och attityd, fast de har barskat upp sig betydligt under veckan. Li är en av dem. Hon hade suttit hemma och klippt remsor i färgad papper som hon har skapat fantastiska girlander av. Det måste ha tagit hur lång tid som helst. Hon överlämnar dem med ett så blygt men strålande leende att finare gåva fanns inte att få. Och Meuys låda av flätade palmblad som hon gjort själv och ... Det var överväldigande.

Medan Ingela drog till tempelområdet Ankor igen uppsökte jag i stället ett pagod område mitt i Siem Reap. Här blandas det religiösa livet med det dagliga. Det finns en fantastisk sovande Buddha där, minst tre meter lång. Tidigare hade han fullt av små Buddhor i magen, nu är det bara några få kvar. Röda Khmererna tog flertalet och sålde dem. På en bänk vid en nybyggd byggnad satt Richard en av de amerikanska lärarna. Medan vi sitter där och funderar lite över livet kommer en av de äldre munkarna bort till oss och startar ett samtal. Han visar sig vara ansvarig för all utbildning av pagodens munkar, unga och äldre och vi sitter på hans trappa. Efter att ha pratat en stund bjuder han oss in till sitt rum. Det ligger en våning upp och är stort, minst 40 m2. Det är helt tom bortsett från ett altare framför bilden av hans lärare, en madrass på golvet och en soffgrupp i läder. På bordet finns de heliga skrifterna, Tripitaka. På väggarna porträtt av munkar om tidigare pagoden. Det kändes helt overkligt, jag sitter och samtalar med den näst högsta munken i ett pagodområd i Kambodja. Hur gick det till? Jag känner mig välsignad av ödet.

Skolavslutning

Jag lovar att det kommer fler och mer strukturerade inlägg från vår sista workshopdag i Kambodja, men lite kort vill jag bara försöka återge dagens upplevelser. Vår dagliga biltur från hotellet till Teacher training college blev både försenad och kringelkrokig idag eftersom Kung Sihanouk skulle komma på besök i staden och alla vägar var avspärrade.
När vi, svettiga och lite stressade, kom till vårat klassrum väntade våra underbara elever/kollegor på oss med nygräddade våfflor (samma fantastiska kvinna som försett oss med något ätbart varenda dag!) och presenter i massor! Vi fick sjalar, girlanger, små väskor flätade av palmblad och apsaradansare i trä. Det var fruktansvärt svårt att hålla tårarna borta och värre skulle det bli...
Vi lyckades göra en sammanfattning av våra två veckor tillsammans, och uppmanade dem att vara "olydiga"både mot systemet och mot storylinemetoden; utmana systemet, använd det ni kan och strunta i resten! Vi pratade också om att lära och lära ut inte är ett enmansjobb, utan går så oändligt mycket lättare om man är "professionella vänner". Ungefär där brast fördämningarna för både Vivi och mig för typ tredje gången... Sen utbröt fotograferingsfrossa och vi delade ut våra Södertälje kommun-kassar med innehåll till alla. Vi hade gjort i ordning en extra kasse till en av våra deltagares lille son, som var med i klassrummet flera dagar första veckan. Hon kom med teckningar från honom till oss, och det kändes så bra att han fick en egen "gottepåse" med ett par leksaker och lite papper och pennor!
Sen tågade vi tillsammans till den stora avslutningsceremonin, och likheterna med skolavslutningar hemma i Sverige var slående! Samma (långrandiga) tal, sång- och dansuppvisningar, otåligt mummel bland eleverna längst bak och samma fullständiga känslostorm när betygen (i vårt fall diplom och ekonomiska stipendier) skulle delas ut efteråt. Vi grät, skrattade och jublade i en enda lycklig hög tillslut. Under utdelandet försökte vi hålla en ganska formell stil, men Kim San viskade i mitt öra att det var OK för oss att krama kvinnorna i gruppen, och när han själv kom fram för att ta emot sitt diplom frågade han "can I hug you?!" vilket förstås resulterade i en bamsekram, och sen ville alla kramas.
Just nu, efter en lunch och ett par liter vatten känner jag mig totalt tom. Tom i huvudet, tom på tankar och  ganska dränerad på känslor. Det är med andra ord precis samma känsla som jag haft efter skolavslutningar hemma. Ska ta en tuktuk ut till ett av de mindre templen i Angkor-området och sätta mig där en stund alldeles själv och bara vara. Livet är generöst mot mig just nu!

Våra fantastiska tolkar!

Måste bara lägga ut en bild på oss tillsammans med Sam Oeurn och Kim San, våra tolkar och glädjespridare de senaste två veckorna. Vi är alla fyra TAB-nybörjare, men tillsammans har vi gjort en riktigt, riktigt bra workshop.
Sam Oeurn och Kim San har översatt, frågat, översatt igen, skrattat med och åt oss, tålmodigt lärt oss enkla fraser på Khmer, interagerat med vår workshopgrupp och lärt sig grundläggande svenska fraser som "god morgon" och "tack, bra". Ambitiösa universitetsstudenter som sliter med studier och dubbla jobb, både för att skaffa sig en egen framtid och för att försörja sina familjer.

Ikväll har vi ätit avslutningsmiddag på fina Viroth´s restaurant, i morgon är sista dagen och jag förstår inte hur jag ska kunna låta bli att gråta när vi ska säga hej då....

Hela sängen full med limstift, tape, pennor, saxar, papper... Vi packar avskedspresenter till våra lärare. De ska få storyline kit i tygväskor med Södertäljetryck. Jag lovar att lägga ut bilder i morgon.

I dag var sista arbetdagen med lärarna. Vivingela Village är nu bara ett minne blott, ack, och vi har sammanfattat vad vi har åstadkommit tillsammans. Vi samlade de "teachable moments" som lärarna tyckte att de upplevd under veckan. Det värmde i hjärtat och hjärnan att se så många moment formulerade. Jag tror att Dewey är nöjd i sin himmel för "learning by doing" återkom i flera olika former. Ändå, när vi började prata om implemetering så var det mest problem som kom upp, eller också var det vi som ställde klantiga frågor. Jag oroar mig över att de tycker om det arbetet vi gjort men inte ser hur det ska kunna genomföras i de egna klassrummen. Ingela och jag har suttit och tänkt med den lilla hjärnkapacitet som är kvar och har sammanfattat lärarnas "teachable moments" i tre överskrifter: imagination, teamwork and learning by doing. I morgon ska vi presentera dem med några få exempel från arbetet vi gjort under veckan och uppmana dem att förhålla sig totalt respektlöst till storylinemetodiken. Bryt sönder den, ta det som fungerar för er. Med andra ord, var olydiga ta det som fungerar men våga prova.

Vårt klassrum har mer och mer blivit ett "lyckligt klassrum" som Vivi uttrycker det under de tio dagar som workshopen pågått. Ett tecken på det är naturligtvis alla glada skratt och den jämnställda öppenhet som vi upplever råder både mellan oss och deltagarna men framför allt mellan våra kambodjanska lärare. De kommer från olika skolor och har säkert olika status i sina yrkesroller, men i vårt klassrum har de alla tagit plats, deltagit i samtal och diskussioner och delat med sig av sina tankar och erfarenheter.
Det allra mest påtagliga beviset är dock att denna vecka är det ingen i gruppen som lämnat rummet när vi haft paus! Först trodde vi att det berodde på att vi var otyliga med att det var rast, så vi kollade både tre och fyra gånger med våra tolkar att de verkligen förstått att de var lediga en stund, men uppenbarligen hade ingen behov av att byta miljö.
De flyttar lite stolar, rör sig runt i rummet en stund, kollar kanske mobilen, men framför allt; de äter!
Från första dagens bananer som TAB stod för, till sista dagarnas påsar, korgar och burkar med olika spännande innehåll som deltagarna haft med sig och generöst bjudit alla i gruppen på.
Och det finns ett litet stråk av "äpple till fröken" i detta som fnissande uppmuntrats av alla; för varje dag har Vivi och jag bjudits på nya läckerheter, med tjugo par ögon nyfiket inväntande våra reaktioner på det vi stoppat i munnen.
Alltså har vi ätit "muffins" bakade på ris och kokosmjölk, små sura bär som man repar direkt av kvistarna (påminner kanske mest om fläderbär, fast mindre och gröna), omogen, syrlig mango, vildäpplen, (dessa ska doppas i en GRYMT stark chiliröra, här var förväntningarna på våra reaktioner stora och skrattet mycket nära!) , kambodjansk "ost" (ingen som helst likhet med vår ost;  detta var en mörkgrön röra bestående av svamp och örter, såg mest ut som pesto) och idag fermenterat ris (typ); en urgammal mattradition där man tydligen kokar riset och sen torkar det för att sedan blanda det med örter och vätska (vatten?) till en mörkt rödbrun röra, lite syrlig i smaken med en ton av jäst....
Vi skedade förstås snällt i oss :o)
Det känns som en bonus att även rasterna i vår workshop blir något jag kommer att bära med mig i hjärtat länge, men lite glad är jag ändå att vi inte har några fler raster! (I morgon är det bara diplomutdelning och stor Closing ceremony).
Annars hade vi väl snart ätit både gräshoppor och kackerlackor...

Miss Inga from Sweden

Igår eftermiddag när vi skulle äta lunch hamnade vi tillsammans med vår Director dr Cathy Klug och vår allt-i-allo Sam Nang vid ett bord på hotellets restaurant. Vi hade bara tänkt oss en snabb enkel lunch innan vi skulle iväg till marknaden för att handla skolutrustning till våra deltagare, men plötsligt dök en prominent gäst upp med två personer i sitt följe, och dr Klug ville absolut att vi skulle stanna kvar för att "representera" den svenska TAB-gruppen. Mannen vi mötte var Dr SamNang Hung, kambodjan som lyckades fly från Röda Khmerernas barnarbetsläger, uppfostrades av Vietnamesiska nunnor, hamnade på Yale University i USA där han var med och skrev ett avgörande verk i Kambodjas historia där man "avslöjade" hela Pol Pot-regimens grymheter, återvände till Kambodja och startade ett barnhem samt adopterade 21 barn, initierade TABs arbete i Kambodja för 7 år sedan och nu jobbar för den Japanska regeringen som rådgivare i utvecklingsfrågor i Sydostasien, samt bor i Fukushima och var där med sin familj när Tsunamin kom.
Puh! Vilken historia som rymdes i denne lille vänlige man!
Vi pratade om utvecklingen i Kambodja och han berättade om hur han drömmer om att stärka förskoleverksamheten här. I en SIDA-rapport vi läst beskrivs just några projekt där man startat förskolor i nära samarbete med skolan, och resultaten visar att det är oerhört mycket större chans att barnen som gått i förskola också fortsätter, och stannar, i skolan!
Det kändes som en verklig ära att få möta dr SamNang Hung, och med människor som honom i ledande postitioner känns det som att Kambodja har en ljus framtid!
Då gör det mindre att vår kära dr Kathy Klug introducerar mig med orden "and this is miss Inga from Sweden". :o)

Från fruktstund till högtidsstund

"Jag känner mig som en frukt", sa jag i bilen på väg till Teachers Training college i morse. Jag var trött och tom i huvudet, tyckte inte att jag kunde producera en enda klok tanke. Men jag ville ändå hellre vara en frukt än en "grönsak". Sötare, liksom ;o)
Så jag hade en liten fruktstund. Glodde ut genom fönstret och tänkte på absolut ingenting.
Men naturligtvis kom energin tillbaka när vi kliver in i vårt klassrum. Det är 15 minuter innan workshopen ska börja, och nästan alla deltagare är redan på plats, ivrigt fixande in i det sista med sina presentationer inför vårt planerade "Village meeting" i Vivingela village (alla har väldigt kul åt namnet vi valt på vår Storylineby).

Det blev en av de absolut bästa stunderna på hela workshopen! Engagemanget och glädjen hos alla deltagare när de presenterade sina projektförslag, argumenterade, förklarade och försvarade var fullständigt totalt! Vi skrattade så vi tjöt när Tun Suvan (en lång mager man i 40-årsåldern) med stort allvar förklarade ungdomsgruppens förslag att köpa in cyklar för 600 dollar med orden "-vi är unga, ni måste förstå att vi kanske inte alltid tänker så rationellt!"
Jag kände en sådan lycka över att alla plötsligt utan några som helst problem kunde kliva in i sin karaktär och identifiera sig med en annan person och dennes förutsättningar. Vi lyckades!!!
Det sista vi gjorde på workshopen idag var att iscensätta ett högtidligt val där varje bybo i Vivingela village (utom stackars Tun Suvan vars karaktär är 13 år - alla var helt överens om att "demos" i det här fallet skulle vara bybor över 18 år) fick rösta på sin favorit av de tre projektförslagen. En och en fick de komma in i rummet och avlägga sin röst. Vivi agerade dörrvakt med stor auktoritet, vilket föranledde vår tolk Sam Oeurn att fundera en lång stund över varför både kvinnor och män i Sverige är så stora att de alla ser ut som "gangsters"!
En fantastisk dag på jobbet, helt enkelt, och eftermiddagen ska vi ägna åt att sätta ihop ett bildspel med bilder från vår workshop och att börja förbereda de "storyline-kit" som varje deltagare ska få på fredag morgon i samband med diplomutdelningen. Vi ska köpa saxar, limstift, tejp och färgade papper. Till dessa gåvor har alla ni som skänkt pengar till TAB bidragit, så tack!! Vi kan garantera att materialet kommer i rätt händer och till stor nytta!

Tillbaka på hotellet igen så mycket piggare än jag var när vi åkte härifrån. En fantastisk dag. I dag arbetade de tre grupperna fram förslag på vad de tycker att byns 2000 dollar ska användas till. Förslagen presenterade sedan för byn alla invånare. Roliga förslag, heta diskussioner med vassa argument för och emot varje förslag. Tiden bara flög i väg. Vi hann genomföra ett val, men inte presentera valresultatet. Bara för er, alternativ C, som kvinnorna i Vivingela Village arbetade fram, vann med en röst övervikt.

Klockan är snart åtta och vi väntar på att minibussarna som kör oss ut till lärarutbildningens lokaler. Är trött. Måndagens dubbla pass, gårdagens eftermiddagslektioner, värmen och de många intrycken börjar ta ut sin rätt. Vi är också i en fas där våra lärare diskuterar och arbetar mycket själv. Det är bra och de arbetar intensivt, men i och med att våra kunskaper i Khmer är så begränsade kan vi inte gå runt och lyssna på gruppdiskussionerna och vi tappar lite överblick över situationen även om våra översättare gör så gott de kan.
I dag ska Vivingela Village ha bymöte. Lärarna fick arbeta med sina presentationer i går och det tyckte de var lite svårt så det ska bli spännande att se hur det blev.

Storylinemetoden i Kambodjanska klassrum

Hur går det egentligen med vår Storyline?
Tja, det är inte alldeles enkelt att svara på den frågan, inser jag. Över lag tycker vi nog båda två att det går bra. Vi hade en härlig, kreativ dag förra veckan när alla workshopdeltagarna skapade sina karaktärer. Vi hade medvetet valt att använda de allra enklaste materialen, för att det ska vara möjligt för lärarna här att jobba på liknande sätt i sina skolor där de uppenbarligen ibland saknar i princip allt. Det var många glada skratt och samtal när karaktärerna fick "liv", och jag tror att vi gjorde helt rätt som lät deltagarna genom lottning få en kvinnlig eller manlig karaktär. Jag tror att de har förstått att detta är ett sätt där läraren medvetet kan styra in eleverna på att byta perspektiv. Men jag anar någonstans att detta, som är relativt grundläggande i vår svenska läroplan; att förmågan att byta perspektiv, att förstå och sätta sig in i andras situation, är fullständigt obekant för våra kambodjanska kollegor. Jag har inte läst den kambodjanska läroplanen (eftersom vi inte hittat den på engelska någonstans) men jag är tämligen osäker på om den inte berör allmänmänskliga, sociala och demokratiska förmågor på ett tydligt sätt.
Det betyder förstås att det är extremt obekant för våra lärare att försöka förhålla sig till en liten märklig figur gjord av en pappstrut och lite godispapper.
De gillar nog sina karaktärer, men jag tror faktiskt inte att de fullt ut "lever sig in i" sin karaktär så som min erfarenhet är att svenska elever (och vuxna) gör. Helt enkelt för att de aldrig gjort det förut.
Det blev så tydligt idag när vi delade in karaktärerna i olika köns- och åldersgrupper. De skulle i sina nya konstellationer komma med förslag på ett eller flera projekt som Vivingela village skulle satsa på i sin ansökan om pengar från the community council. (Det var roligt när Vivi kom instormande med vårt "fejkbrev" från Community council, som SamNang översatt till tjusig Khmer. Våra stackars tolkar blev lika överraskade som gruppen i övrigt och Sam Oeurn som skulle översätta darrade faktiskt lite på handen innan han förstod att det hela bara vara ett skådespel inom ramen för Storylinen!)
I den grupp vars karaktärer är under 18 år, kom man med förslagen att satsa pengar på bl a inköp av någon form av vitaminberikning av risplantorna (det var inte alldeles enkelt med översättningen just där...) vilket, när jag ställde frågan, de kunde hålla med om kanske inte skulle vara en grupp 15-åringars högsta prioritet om de plötsligt fick 2000 dollar att spendera. Gör om, gör nytt!
De har helt enkelt mycket svårt att sätta sig in i någon annans perspektiv, och det där stadiet som är så magiskt i Storyline-arbetet, när deltagaren börjar säga "jag" istället för "min gubbe", är jag inte säker på att vi kommer att nå.

Mellanmål. Någon sorts vildäpplen doppas i vrålstark chiliröra.

Lika osäkra blev grupperna när vi uppmanade dem att öva inför morgondagens "village meeting" då de tre intressegrupperna ska presentera sina projektförslag och försöka övertyga övriga om att just deras förslag är det bästa. "Öva? Varför då? Vi har ju skrivit upp på ett papper vilka projekt vi vill göra. Öva? Nej, det behöver vi inte".
Däremot ville en av deltagarna att Vivi och jag skulle "betygssätta" gruppernas presentationer och utse bästa grupp. Vi lyckades avstyra det genom  att förklara att en sluten omröstning i Vivingela Village kommer att avgöra vilken grupp som lyckats presentera just sina projekt på bäst sätt, men det säger endel om hur undervisningen går till i de kambodjanska klassrummen, och hur lite lärarna faktiskt lärt sig om lärande...!

Så sammanfattningsvis kan man väl säga att vår storyline går bra, faktiskt på sätt och vis över förväntan, men att vi stöter på patrull på andra ställen än vi kanske väntat oss, och att det skulle behövas mer tid och fler sätt att öva på, för att våra lärarkollegor här ska känna sig bekväma med metoden. Många "teachable moments" som dyker upp under en Storyline skulle antagligen gå spårlöst förbi här, eftersom så mycket både i metod och syn på lärostoff är fullständigt nytt och obekant för dem.
Men om vi har roligt? JA!!!!
Och om vi tror att våra kollegor ändå faktiskt lär sig något och växer i sina lärarroller? JA!!
Och om vi får lite ont i hjärtat vid tanken på att vi faktiskt bara har två dagar kvar med vår grupp för att sedan skiljas åt och kanske aldrig mötas igen? JA!!!

Dagen efter

I dag har det känts lite som "dagen efter". Dagen i går var lång, varm, intensiv och med nya ingångar i skolans demokratiska uppdrag. Även om situationen i Europa direkt efter andra världskriget på många sätt skiljer sig från den kambodjanska verkligheten i dag så finns det likheter. Tyskland var i praktik och princip ett land i ruiner, med Björneboes ord "Dresden efterlot vi slik - som en tundra med fem hundra - med fem hundra tusen lik" och nordnorge stod i lågor.
Pol Pot var systematisk i sitt dödande av lärare och intellektuella och skolsystemet låg nere under många år, så kunskapsnivån hos våra lärare är relativt låg. De visste inget om 2:dra världskriget och Hitler och var heller inte bekanta med Stalin och Sovjetunionen vilket förvånade mig mer. Jag tror att det på något märkligt sätt kan vara trösterikt att veta att även andra länder har begått vidrigheter. Det känns gott att också få säga att går att bygga upp länder, det har gått förut och det kommer gå igen.

Första dagen när vi började prata om demokrati förhöll vi oss på ett för abstrakt nivå, med demokratiska friheter och förmågor och det landade inte alls så det vara bara att lägga ned och göra något annat. Att berätta om tiden innan 1948 (då skolkommissionen skrev in skolans demokratiska uppdrag) och den konkreta situationen som fanns i Sverige då med erfarenheterna av Hitlers maktövertagande och Stalins Sovjet på nära håll gjorde att vi hamnade på en konkret nivå där diskussioner plötsligt blev möjliga. De fick samma frågor om man ställde sig i Sverige; vilka kunskaper och förmågor behöver en demokratisk medborgare och hur kan skolan bidra? Nu var det inga problem att få igång diskussionerna Det var roligt att se deras intresse när jag kunde berätta att de kunskaper och erfarenheter som de såg som viktiga att ge eleverna för att var de samma princip de förslag som skolkommissionen gav 1948. Sen kom de också med förslag som man började arbeta med i Sverige mycket senare, som skoldemokrati och ingen diskriminering i klassrummet.
Med vår by som nu är döpt till Vivingela Village, karaktärerna, diskussioner och övningar känns det som om vi har lyckats få ett lyckligt klassrum. Jag börjar redan gruva mig för avskedet med lärarna.

Starka känslor

Idag har vi kört dubbla workshop-pass. Först 8.30-11.30, sen iväg för en snabb lunch, och så nästa pass 13.30-16.30. Summa summarum är vi just nu, när vi precis kommit tillbaka till hotellet, så trötta att vi knappt orkar prata. Men nöjda!
Idag var vår stora utmaningsdag, då det vi sköt upp från förra veckan i form av "miniföreläsning" om demokratiutveckling och vilka kunskaper och förmågor man behöver för att kunna ta del av ett demokratiskt samhälle, skulle "levereras" idag.

Det tog dock inte så lång stund in på förmiddagen förrän jag kände att vi definitivt var i hamn!
Vivi berättade om hur Europa darrade under och efter andra världskriget och kunde koppla sin familjs egna erfarenheter av koncentrationsläger och nedbrända byar i nordnorge till hur viljan till "demokratisk fostran" i skolan växte fram. Det var ett sånt där ögonblick när man känner att tiden liksom håller andan. Plötsligt delade vi på ett sätt samma erfarenhet. Sex miljoner människor dog i läger i Europa, i Kambodja dog ca 2 miljoner. Europa valde demokratins väg efter kriget, och skolan blev den plats där man nådde alla medborgare och kunde börja bygga ett demokratiskt samhälle, och precis där tror jag att våra kambodjanska kollegor såg en framtidsväg som de kan vara med och påverka! Det finns hopp! De kan göra skillnad!
Det har känts så starkt under resten av dagen att gruppen plötsligt kunnat lyfta resonemang och diskussioner en nivå; det behöver inte handla bokstavligen om deras egen vardag eller deras erfarenheter, det finns en kraft i att som lärare känna att man kan ge sina elever, nästa generation, förutsättningar och mentala redskap att förändra och förbättra sin och andras tillvaro!

Ny vecka, nya möjligheter

Måndag morgon i Siem Reap (som förresten betyder "Siam är besegrat" och kommer från den tid då Khmer-riket hade sitt högsäte här kring Angkor). Vi är nog båda två lite som idrottsmän idag; koncentrerade och fokuserade. Vi har dubbla workshoppass och det är ganska avgörande att vi lyckas plantera en del grundläggande tankar om vad demokrati kan vara hos våra deltagare. För att komma vidare med Storylinen måste deltagarna lyfta endel av sin förståelse till "metanivå" och det är en syörre utmaning än vi kunde ana innan vi kom hit. Dessa lärare verkar totalt ovana vid teoretiska resonemang. De lever i en "rätt eller fel-kultur" där lärarens roll är att " korrigera" eleven. Och nu ska vi alltså utmana dem att helt och hållet kliva ur sin komfortzon och tänka, resonera och diskutera. Det är inte utan att denna uppgift vi tagit på oss ligger ganska långt utanför våra egna komfortzoner också.... ;0)

Sur

Jag är sur för att youtube vägrar acceptera mina film-filformat, oavsett om jag använder filmkamera, iPad eller mobil, så jag misslyckas hela tiden med att ladda upp filmer på bloggen. Har en underbar sekvens med barnen i Wat Bo school music club som ni skulle ha fått se och höra, men icke....
Så jag surar en stund till, och sen blir det nya friska tag. Eller as we say in sweden; "blow your nose and start over". (Vi hade en tävling igår kväll med äkta och falska svenska talesätt; detta tyckte amerikanerna var bäst.)

På måndag får vi arbeta med våra lärare igen. Än så länge har vi på något sätt hållit oss inom deras komfortzon även om storyline som metod har varit okänd består den av element som de kan relatera till. Jag tror att vi även har lyckats att få fram hur de kan använda den i deras egen undervisning. Åtminstone från några av deltagarna har vi fått återkopplingar som tyder på det.
På måndag ska vi in i "demokratiträsket" och här är det svårt att hitta kopplingar till deras egen verklighet även om Kambodja sedan 1993 är en konstitutionell monarki med flerparti system. Det är väl inte helt fel att säga att det finns vissa demokratiska brister i systemet. Vi skulle utan problem kunna arbeta hela veckan bara med demokratibegreppet, men den tiden som finns för introduktion är 3 timmar och sedan ska vi se till att de utmaningar som vår lilla storylineby utsätts för har demokratiska kopplingar. Jag vaknar på nätterna med huvudet fullt av olika tankar på hur jag ska lägga upp vägen in i det arbetet. Just nu tror jag att det är bäst att koppla an till Sverige 1948 och hur den den svenska skolan fick sitt demokratiuppdrag. Jag hoppas att våra lärare ska kunna känna igen sig i en europeisk efterkrigstid och den oron som då fanns över demokratins bräcklighet och även att de ska känna igen sig i frågorna som ställdes då; vilka kunskaper och förmågor behöver våra elever ha med sig från sin skoltid för att de ska kunna bli aktiva och självständiga demokratiska medborgare. I Sverige 1948 var det propaganda-resistens, samhällskunskap, självständigt och kritiskt tänkande, tolerans och vårt delade ansvar för samhällsutvecklingen som var i fokus. Det ska bli spännande att får höra vad de kambodjanska lärarna ser som det mest nödvändiga i den situationen som de befinner sig i. De har förstås en ännu svårare ekonomiska situation än vad Sverige hade i början av 50-talet, men ändå finns det likheter. Om jag bara får dem med mig i tankegångarna så tror jag att det kan bli riktigt spännande.

Ta Prohm

I mitt huvud är det samma kaos som det verkar vara i trafiken här. Inga trafikregler, utan man tutar lite, håller kontakten och hoppas på det bästa. Ett rätt så njutbart kaos som man bara får sjunka in i, för att föröka bemästra det är ren galenskap. I mig är det marknader, tempel, barnhem, skolor, välgörenhet, demokratifrågor, tuk-tukar, amerikaner, midsommar med akvavit, kambodjanska lärare, kunskapssyn och apsaradansare som bildar en aldrig i mitt huvud tidigare skådat kaotisk ordning.

Vi var på Ta Prohm templet i Ankor Thom, det var sagolikt. En gång ett ett storslaget tempelbygge som naturen långsamt har gjort till sitt. Det är en upplevelse av mötet mellan olika former av ordning. En mur som rasat, stenarna som ligger där de valt att falla och längst bak ett sirligt utformat relief med apsaradansare, var och en med sina egna uttryck, en mer hemlighetsfull en annan mer öppen. Trädens rötter som blir en del av templet, tid, kultur och natur. Helt makalöst.

Midsommarafton!

Oj, jag borde sovit för länge sen. Vilken dag!
Vårt besk på Wat Bo primary school var fantastiskt! Barnen i "musikklubben" sjöng, spelade och dansade för oss så taket nästan lyfte. Jag ska försöka ladda upp ett filmklipp i morgon.
Sen fick vi gå runt på skolan och besöka barnen i deras klassrum och leka med dem på skolgården. Jag hamnade i en franskaklass (!) och möttes av ett unisont "Bonjour Madame", så det var bara att damma av mina franska-skills och börja konversera! ;o)
Trots att det finns mycket kvar att göra i skolorna, både vad gäller lokaler, förutsättningar och pedagogiken, känns det ändå som att barnen över lag har det väldigt bra i skolan här! De verkar ha ett ganska sunt, avslappnat förhållande till sina lärare och de spritter av livsglädje.
Efter ett besök hemma hos Sam Nang, vår lokale guide och allt-i-allo, och en titt i den skola han byggt med hjälp av olika "fundraisers", tog vi en tuktuk till tempelområdet, där vi sen tillbringade eftermiddagen med att häpna över dessa fantastiska byggnadsverk där naturen ibland återtagit en del av sin plats på ett nästan magiskt sätt. Dammiga och trötta men mycket nöjda kom vi tillbaka till hotellet, hann med en snabb dusch och klädbyte innan vi åt middag ackompanjerade av en grupp Apsara-dansare (traditionell kambodjansk dans; otroligt uttrycksfull med graciösa handrörelser och imponerande balansakter) och sen var det midsommarfest på takterassen. Vi har lärt amerikanerna att både sjunga och dansa "Små grodorna" och har förstås haft enormt kul.
I morgon väntar ett besök vid Ton Le Sap, den stora insjö där det finns ett stort antal "flytande byar".
Det ska bli intressant! Jag lovar att lägga ut både filmsnutt och bilder i morgon!
Go´natt!!

Fredag morgon

God morgon! Här är klockan halv åtta och vi har precis stigit upp. Lite sovmorgon idag också, eftersom vi inte har någon undervisning. På Teachers training college skriver alla elever "National exams" idag, så vi har annat på programmet. Enligt vår guide Sam Nang är de nationella testen mycket viktiga; om man inte klarar dem får man helt enkelt inte fortsätta till nästa studienivå. Men vad jag förstått av det Kambodjanska samhället är det inga som helst problem att köpa sig rätt betyg eller resultat på proven... I korruptionens spår blir förstås utslagningen desto hårdare; det finns oändligt många som inte har pengar att använda till mutor, och de hamnar ju, oavsett egentlig kapacitet, utanför alla möjligheter att gå vidare i utbildningssystemet och skapa sig en tryggad framtid. Brutalt.
Dagen idag innehåller till att börja med ett besök på Wat Bo Primary school. Det är regionens största grundskola med över 1200 elever. De som varit med förut har förvarnat oss om att det är maximal uppställning som gäller på skolan. Alla 1200 eleverna i raka led där vi gå fram som någon sorts prominenta gäster. Och det är klart, om en skola i Sverige skulle få besök från andra sidan jordklotet så skulle vi förstås också vilja visa upp det bästa vi har, men det är faktiskt lite jobbigt. Vi är inga hjältar.
Nåväl, förhoppningsvis innefattar besöket också en möjlighet att möta barnen och lärarna i deras klassrum lite mer på tu man hand också. Ett par av våra workshopdeltagare jobbar på just Wat Bo-skolan, så det ska bli kul att se om vi träffar dem idag i deras vardagsmiljö!

Efter lunch tänker Vivi och jag åka ut till templen (Ankgor Thom och Bayon). Vi har en "tre-besök-inom-fem-dagar-biljett" och vill hinna utnyttja den. Ikväll firar vi svensk midsommar genom att bjuda amerikanerna på improviserad fest med Ahlgrens bilar, saltlakrits och "Små grodorna".

Lite kluvna känslor...

...har jag efter dagens besök på ett barnhem. Via en av de amerikanska lärarna hade TAB fått kontakt med ett barnhem utanför Siem Reap som delvis finansieras av en amerikansk kvinna som jobbat som TAB-lärare i Kambodja tidigare.
Vi åkte dit på eftermiddagen för att bl a överlämna lite presenter i form av fot- och basketbollar som vi "skramlat" till och köpt, engelska barnböcker till deras "bibliotek" och tandborstar mm som en annan av amerikanerna fått med sig från sin tandläkare i USA.
Jag tog också med mina två kassar med gosedjur som Ella och jag plockade ihop hemma innan jag åkte.
Det är förstås jättefint att kunna ge av sitt överflöd till dem som behöver, men det finns ett stråk av obehag i att barnen sen förväntas stå, uppställda och leende, framför otaliga kameror och visa upp sin tacksamhet.
Men visst blir man berörd av dessa fina ungar som hälsar så artigt på intränad engelska, och visst blir man berörd av hur torftigt de lever (80 barn i ett hus/skjul som antagligen är mindre än mitt hus hemma), men det blir en sån obalans i mötet som är svår att hantera...
Jag fick dock ett litet samtal med två av barnen; en pojke på 7 år och en flicka på 6 år. De har skola på barnhemmet och lär sig bl a engelska. Föreståndaren blev själv övergiven av sina föräldrar som nioåring och han utstrålade ett stort engagemang för "sina" barn, varav några av de äldsta nu gått vidare till universitetsstudier!
De två barnen och jag satt en stund och "läste" en engelsk sagobok. Vi tittade på olika djur och sa deras namn.
De större barnen stod som på tå och ville förstås ut och prova sina nya bollar, men till det fanns inte tid så länge vi var där.
Barnen jobbar några timmar varje dag med att tillverka "skuggfigurer" av tunna läderark. De lär sig först  att skissa mönster, sedan perforerar de lädret med små metallverktyg och klubba. De var enormt skickliga och de vackra resultaten såldes på plats. Pengarna gick dels till lön direkt till barnen, dels till att driva barnhemmet. Ca 3000 dollar (20000 kr) kostar hela driften / månad. Det är inte mycket för 80 barn!!!

Det är överhuvud taget jobbigt att se så mycket fattigdom. En av de första kvällarna här mötte vi en kvinna med två små barn (kanske 3 och 5 år), nästan nakna, som gick längs vägen och samlade skräp. Vi gav henne några dollar, och jag grät hela vägen hem till hotellet. Sen har vi sett den lilla familjen nästan varje kväll, de verkar sova där intill vägen också, och det är smärtsamt och frustrerande att inte riktigt veta vad man ska göra. En allmän uppfattning är ju att man inte ska stödja tiggeri genom att ge, eftersom det då kan bli mer lönsamt än att t ex skaffa sig en utbildning och ett arbete, men att bara gå förbi en människa som så uppenbart saknar de mest grundläggande saker som mat, hem och kläder är nästan inte möjligt.

Många karaktärer idag

Mötet med skolministern avklarat! Det var ett högtidligt möte där en representant för den Belgiska regeringen (har dom en regering??!) tillsammans med Kambodjas skolminister avslutade ett sju år långt samarbetsprojekt kring byggande och materialförsörjning till skolor i hela landet. Hela Teachers training school, alla elever och all personal, plus vi dryga 20 TAB-lärare, i högtidliga rader. Till en början ganska stelt, men när Skolministern höll tal visade han sig vara en charmant, vältalig och engagerad person som växlade mellan khmer och engelska, vilket gjorde det timslånga mötet i hettan långt mycket roligare än vi befarat..!
Han berättade också att han alldeles nyligen varit i Sverige för att diskutera (avtala om?) samarbete och stöd  kring utbildningsfrågor framöver. Kul! Barbara från TAB USA bekräftade efteråt att det var mycket bra att TAB hade Svenska lärare på plats just nu; eftersom ministern är positivt inställd till Sverige kan det också betyda att det blir lättare för TAB att fortsätta verka här!

Vår workshop idag var oerhört kul! Vi jobbade med att skapa karaktärerna i vår storyline, och precis som jag hade hoppats blev deltagarna mer och mer engagerade. De "pyntade" sina enkla pappersfigurer med godispapper och annat, och trots ett och annat höjt ögonbryn när de drog lott om vilket kön deras karaktär skulle ha, så "köpte" de vårt resonemang om att det skulle vara en hjälp för att kunna sätta sig in i någon annans perspektiv. Vi har använt begreppet "teachable moments" för att försöka förklara idén med storylinemetoden och för att närma oss teorier om lärande och lärandemiljöer i största allmänhet, och idag kändes det som att det faktiskt landade! De första dagarnas blyghet hos deltagarna har också släppt, och de tar alla chanser att pröva sina stapplande engelskakunskaper. Nu har vi skjutit upp i stort sett all teori som har med demokrati, gender och makt att göra till nästa vecka, så kanske har vi bara skjutit den stora utmaningen framför oss. Det är svårt att nå fram med teoretiska moment; det vi säger måste sägas på mycket enkel engelska och ändå är vi inte säkra på att våra tolkar, som inte har någon pedagogisk erfarenhet, för vårt budskap vidare på rätt sätt... Men Vivi är så skicklig och lyhörd för hur mottagligheten hos deltagarna är, så jag är inte så värst orolig! :o)
Vivi kan förresten inte svara på sin privata mejl eller skicka sms, så om ni tycker att hon verkat svåråtkomlig är det sant men inte avsiktligt!

I morgon ska vi, alla 260 workshopdeltagarna och vi TAB-lärare till "the National museum". Det blir ännu ett "teachable moment" där vår grupp har fått i uppgift att fundera på om de kan hitta någon tid eller plats eller händelse i den Kambodjanska historien där de skulle kunna förlägga en Storyline likt den vi gör. Det kändes extremt bra att de allra flesta började nicka bekräftande när de anade vart vi ville komma när vi gav dem instruktionerna; saker och ting börjar som sagt att landa!
Efter muséet blir det troligen ett besök på ett barnhem där jag ska få lämna alla gosedjur som Ella skickade med, och på fredag besöker vi regionens största grundskola med 5000 elever.
Fredag kväll har vi lovat amerikanerna att ordna en svensk midsommarfest, så vi får väl se om vi kan knåpa ihop en midsommarstång av en palm eller så...!

I dag flög en fågel in i vårt klassrum. In genom fönstret (utan glas) och ut genom dörren (utan dörr). Ingen reagerar utan alla arbetar med sina karaktärer som nu står i Storage room" tills på måndag.

Skolministern

Klockan är knappt sju och jag har varit igång i tre timmar. Vi var ett gäng (10 amerikaner och jag) som åkte till Angkor Wat för att se soluppgången. förfärligt tidigt men det var nog faktiskt värt det; andlöst vackert och mäktigt!
Nu ska jag strax väcka Vivi för frukost och färd till Teachers training college. Det blir en lång dag idag. Direkt efter workshopen har vi arbetslunch och sen ska vi tillbaka till skolan för ett högtidligt möte med landets utbildningsminister! "Bring something to read" sa Kathy ironiskt igår; det verkar finnas en kultur av att ju mer prominent en person är, desto längre tal ska de hålla.... Nåväl, det kan bli intressant att höra hur den med makt tänker om Kambodjas skolor.

Trötta!

Det blir ett kort inlägg ikväll. Vi har haft en lång, intensiv dag och kudden väntar otåligt på mitt lilla huvud. Direkt efter workshopen, som var otroligt intensiv och rolig idag, åkte vi till hotellet, tog en snabb dusch (det är så varmt och fuktigt att min armbandsklocka immat igen på insidan...), åt en snabb lunch och satte oss i ett gäng Tuk-tukar för att fara till Angkor Wat. -Som jag har längtat! Det var precis så obegripligt stort, överväldigande och fantasieggande som jag trott. Vi satt på toppen av det lite mindre templet Pre Rup och såg solen sjunka ner över djungeln intensivt ackompanjerade av tusentals kväkande grodor och fågelljud. Magiskt!

Väl hemma på hotellet igen har vi ätit en snabb middag och nu ägnat någon timme åt att strukturera morgondagen. Gruppen ska få göra sina karaktärer, både själva "dockan" (enklaste varianten i papper) 

och också ge den liv i form av en personbeskrivning. 

Flera av lärarna kommenterade idag att de aldrig skulle kunna göra en storyline med sina klasser för att de inte har något material what so ever. Vi försöker visa på att det går att använda sånt som är gratis och som finns runtomkring; tomma toarullar, omslagspapper, skräp av olika slag, växter, sand... men det känns som att många är begränsade i fantasin och hårt styrda av en hierarkiskt beslutad studieplan. Det är förstås ett jättesteg för en enskild lärare att välja att tolka läroplanen på ett helt nytt sätt och utmana alla konventioner, så om vi lyckas locka fram lusten och fantasin hos vår lilla grupp har vi kanske tagit ett steg i rätt riktning!

Jag är glad att begreppet "teachable moments" verkade landa hos alla idag. Det känns konstigt att stå inför en grupp lärare och prata om vad lärande är och hur lärande går till; hemma skulle jag vara slagen med hästlängder av många, många på det området, men här sitter vi på kunskap som jag tror uppfattas som ny. 

Varmt i klassrummet - varmt i hjärtat

Tillbaka på hotellet efter andra dagen med våra lärare. Först dagen hann vi med ungefär hälften av det vi hade förberett. Att ge instruktioner, att genomföra och att återkoppla till vad vi gjort och hur de skulle kunna använda sig av våra övningar, allt tog så mycket längre tid än beräknat. Dessutom märkte vi att det var problematiskt att diskutera demokrati på ett mer abstrakt plan. Så efteråt tittade Ingela och jag på varandra och förstod att vår planering måste ändras. Alla längre mer abstrakt "föreläsningar", bort bort. Nu ska vi koppla alla frågor och frågeställningar till göranden i den lilla byn som vår storyline kommer utspela sig i.
I går gick allt långsammare än vi planlagt, dag gick allt fortare. Uppgiften för dagen var att presentera storyline metoden och tankarna bakom den samt bygga vår by. Lärarna kastade sig över själva byggandet och vägrade ta paus. Frukten och vattnet som vi får till klassrummet intogs stående medelst klippande, klistrande och diskuterande Det blir aldrig som man tänkt sig, gudskelov.
Det är så extremt spännande att få följa deras arbete och höra deras frågor att jag inte ens märker att både blusen och kjolen (som går över knät) är fullkomlig genomblöta förrän vi ska avsluta dagen.
I morgon ska lärarna få skapa sina karaktärer och då ska vi också börja närma oss genus och den makt som ligger i normer. Det ska bli spännande att se hur det landar.

Första workshop-passet är avklarat! Vi väntar på minibussarna som ska ta oss till vår arbetslunch. Totalt uppskruvade efter tre timmars kulturkrock kombinerat med svettdrypande kläder, fåglar i taket i klassrummet, Rambutan som mellanmål och trevande försök att uttala deltagarnamnen rätt.
Ojojoj, vad många tankar vi har fått och ojojoj vad vi måste revidera och strukturera och tänka om!
Men den starkaste känslan är ändå den av någon sorts samhörighet. Vi delar samma passion för lärande och samma tro på att kunskap är avgörande för människors möjlighet att växa och vara aktiva deltagare i sitt eget samhälle och i sitt eget liv!

Öppningsceremonin var lång och bitvis svår att hänga med i eftersom vi satt på scenen bakom talarna och därför hade svårt att höra översättningen hela tiden. Men det var högtidligt med chefen för utbildningssektorn i regionen som huvudtalare, och det kändes gott att han i sitt tal pekade på kunskap och kvalitet i undervisningen som viktiga faktorer för att bygga ett demokratiskt samhälle.

När vi väl gick iväg till våra olika klassrum var det med ganska rejält pirr i magen. Vi har 20 deltagare i vår workshop. En ganska bred blandning av kvinnor och män som undervisar i allt från de första skolåren upp till högstadiet.  Det tog inte många minuter innan Vivi och jag kunde titta på varann och konstatera; "det här blir bra.... fast vi måste göra om det mesta av planeringen....". Stämningen i rummet var god; några var lite blyga och även om vi inte förstår ett ord Khmer så kändes det som att också våra tolkar bidrog till att det var "högt i tak" i rummet. 

Vår planerade presentationsrunda antog helt andra dimensioner än vi hade tänkt oss, och så lär det väl vara varje dag. Det man tar för givet är inte alls självklart här, och reaktionen på det vi säger blir därför en helt annan än man trott. Ett exempel: Jag bad Sam Oeurn att berätta för gruppen att vi gärna vill fotografera och filma under workshopen, och fråga dem om det var okej. Alla gav sitt bifall; att bli fotograferade verkar de flesta Kambodjaner tycka är roligt, men följdfrågan som kom var liksom beviset på i vilka olika världar vi lever: "ska vi sitta kvar i bänkarna eller ska vi komma fram en och en för att bli fotograferade?"
Det är underbart att lära sig nya saker om sig själv och om världen varje dag, och dessa små korn av insikter ska jag spara och vårda med tacksamhet!

Just det! Vi har också högtidligt lovat gruppen att vi ska skriva våra egna namn på Khmer innan workshopen är slut. Vivis namn består av två likadana små tecken, medan mitt är låååångt. Det gäller att börja träna direkt.

Sam Oeurn och Kim San

Wohooo! Vi är igång! Vi har just haft meeting med alla TAB-lärare och våra tolkar. Information, lite snacks att äta, presentationer, materialutdelning och ett underbart kackalorum av 25 TAB-lärare och nästan dubbelt så många tolkar som ska försöka bekanta sig med varandra och workshop-innehållet.

Vivi och jag har fått tilldelat två unga killar; Sam Oeurn, 26 år och Kim San, 24 år. Båda är universitetsstudenter här i Siem Reap, och efter en lite trevande start har vi nu pratat oavbrutet i ett par timmar. Killarna har humor, är generösa och öppna och det kommer att bli fantastiskt att jobba tillsammans med dem! Vi har lärt oss att det är OK att låta en manlig deltagare få en kvinnlig karaktär i Storylinen, även om det är "a new way of thinking", som Kim San lite diplomatiskt utryckte sig ;o). Vi har också lärt oss de kambodjanska namnen på tre frukter till en övning (Vivi övar just nu, det låter inte riktigt kambodjanskt, om jag ska vara helt ärlig...), och vi har fått ordning på hur man ska göra när man hälsar, tackar och säger "hej då". Det känns tryggt att båda killarna gjorde den hälsning man gör till en vän när vi sa hejdå till varandra idag!
Nu, medan regnet fortfarande öser ner utanför fönstret, behöver vi putsa lite på våra förberedelser till morgondagen, och hänga upp finaste kjolen på "avskrynkling". Morgondagen börjar redan klockan åtta med "Opening ceremony" där skolchefen för Siem Reap-regionen kommer att tala. Vi ska tydligen sitta på en scen med de 260 workshopdeltagarna framför oss. Kan nog vara klokt att plocka med en vattenflaska eller två...
Sen, efter regnet, är det middagsdags kombinerat med en tur till bokhandeln för att se om vi hittar klisteretiketter att använda som namnlappar.

Jag känner mig så ödmjuk inför detta. Det är en fantastisk möjlighet att få möta unga, engagerade människor i ett land så olikt mitt eget, och att tillsammans med dem få utforska och skapa kunskap!
Kathy, TAB´s ledare i Siem Reap, gjorde ett mycket tydligt "statement" när hon inledde samlingen idag, genom att säga "We SHARE". Vi kommer inte hit med svaren eller lösningarna, utan vi delar våra bästa praktiska erfarenheter och vi gör det genom att modella ett lärande med dessa fem grundstenar:
-cooperative learning
-flexibility
-collaboration
-resilience
-Humour

Jag ser otroligt mycket fram emot morgondagen!
LEA HEUY! (Hej då)

..det regnar i Kambodja i dag..!

..och alla andra dagar!
Vi tar en eftermiddagspaus på rummet efter spännande upptäcktsfärd i Siem Reap. Vivi läser högt ur en artikel av Joakim Öijendahl för SIDA om demokratiutvecklingen i Kambodja. Han refererar till en undersökning kring kambodjaners förtroende för Community councils och hur dessa fungerar i praktiken. Somligt i rapporten är glädjande; det verkar vara en stadig, om än ömtålig, kurva uppåt när det gäller människors tro på att deras röster kan bli hörda, medan det fortfarande är en alarmerande stor andel som bedömer att mutor är det enda "språk" de styrande verkligen lyssnar på.
Medan vi läser och begrundar mumsar vi en salig blandning av Rambutan-frukter inköpta i ett fruktstånd, torkade tomater (söta, jättegoda!) köpta på marknaden, pistagenötter från taxfreeshopen i Doha samt Ahlgrens bilar köpta på Arlanda. Vi är med andra ord egentligen jättehungriga men regnet vräker ner så det är inte helt lockande att ge sig ut för middag än.
I dag anländer de 16 amerikanerna (en av dem, Richard, har vi redan mött), men Kathy som är "chefen" kommer idag. I morgon har vi en gemensam samling där vi ska presentera oss för varandra och också träffa våra tolkar. Det ska bli spännande att se vilken språklig nivå vi kan mötas på!

Ja, jag vet, helt ologiskt med bananer på bilden när jag skriver om Rambutan, men visst är de fina, bananbebisarna?!

Sem Reap

Första hela dagen i Sien Reap och vi har gått runt i staden från tidig morgon fram till det obligatoriska three o´clock regnet. Väl tillbaka på hotellet känns det om om vi har mött delar av Kambodjas historia i olika former. Först gatuförsäljaren som trampat på en landmina och förlorat båda benen och som nu säljer böcker och CD skivor. Jag köpte "first they killed my father" och fick som bonus försäljaren historia på ett A-4 papper. Sedan Terrasse des Elephantes med en välbevarad air av fransk kolonialism. Och slutligen kom vi till ett livfullt tempelområde där det skulle finnas en yrkesskola för utsatta kvinnor. Vi hade hoppats få köpa lite undervisningskläder men skolan var stängt. Tempelområdet däremot var öppet. Där fanns munkar och deras bostäder, barn som lekte mellan gravmonumenten, unga par som svärmade i Buddhas skugga och utöver Ingela och mig ytterligare två turister som mediterade vid pagod som låg i en liten damm. Förstå kan man förstås inte, men några pusselbiter får vi varje dag. I morgon ska vi träffa våra tolkar och också de amerikanska deltagarna, sen på måndag "våra" kambodjanska lärare. Ser fram emot det med lite darr i själen.

Framme!

Det känns lite som att vi varit på resande fot i tre dagar när vi nu äntligen checkat in på hotel Soria Moria (drivs av ett norskt syskonpar) i Siem Reap. Riktigt sant är det förstås inte; vi kom till Bangkok i går förmiddag och hade många timmar där, och i morse vid sju-snåret hämtades vi av minibuss för den totalt ca 9 timmar långa resan till Siem Reap.
Flygandet har väl alltid sina vedermödor, mycket "dötid" och väntan. Sitta still och glo, liksom :o). På del två av flighten tyckte vi att vi hade tur; planet var inte fullt så innan start "tjuvade" vi sittplatserna med mer benutrymme. Men somligt straffar sig direkt; en MYCKET stor man kom på i sista stund, och han skulle naturligtvis sitta bredvid mig. Hans lååånga ben och enorma kroppshydda inkräktade ganska rejält på mitt utrymme, så något snedvriden kunde jag väl slumra litegrann på flighten.
I Bangkok hann vi med två måltider, tuktuk-tur till några tempel, bl a "Holy mountain" som var otroligt vackert och dessutom gav en kanonfin utsikt över staden.
Idag har vi som sagt förflyttat oss igen. Medelst minibuss och taxi, samt över själva gränspasseringen släpandes på våra enorma väskor. Jag skämdes över min jätteresväska när den stackars chauffören på Kambodjasidan skulle lyfta in den i bagageluckan och nästan välte av ansträngningen. Skyller på allt lektionsmaterial som är jättetungt... ;o) Gränspasseringen och området runt gränsen var en kakafoni av ljud, damm, bussar, bilar, tuktuks, grisar (skriande i transportburar), kokosnötter och allt annat en människa i den här delen av världen behöver eller inte behöver.. Dessutom mitt på dagen i (just då) gassande sol. Men vi blev godkända både för ut- och inpassering och kommer att känna oss betydligt mer världsvana och luttrade på återfärden.
Vi delade taxin med en otålig fransman och en pratglad japansk kock som var inne på sitt fjärde år som "globetrotter". Han hade rest i princip i alla världsdelar men inte varit i Sverige. Dock hade han hört talas om surströmming! Till de positiva sakerna med dagen hör också att vi bokat motsvarande tur tillbaka till Bangkok och två veckor.

Nu ska vi sammanstråla med övriga svenskar i TAB och gå ut och äta födelsedagsmiddag för Vivi. Hipp hipp Hurra!

Strumptankar på Arlanda

Sitter på Arlanda och inväntar Vivi som kommer med tåget. En morgon med intensiva känslor; jag är oerhört glad och förväntansfull men samtidigt var det inte alldeles lätt att säga hejdå till familjen. Förstår hur priviligierad jag är som inte är tvungen att lämna man och barn utan kan VÄLJA att göra det under en kort period i trygg förvissning om att vi snart ses igen. Hur många människor runt om i världen är det inte som måste lämna sina familjer utan att veta något om framtiden, som i desperation söker ett lite drägligare liv nån annan stans... Nej, lite väl stora tankar.
Mer jortdnära är att jag behöver köpa ett par strumpor innan vi kliver på planet. Jag vet ju att jag lätt fryser om fötterna när jag sitter still länge, men lyckades ändå inte packa några sockar i handbagaget. Räknar nog inte med att behöva använda strumpor när vi väl är framme... ;0)

Vad är demokrati?

Vi reser till Kambodja på onsdag och hela morgondagen är full med arbete i Södertälje. Jag har inte packat än, men tröstar mig med att har jag bara pass, pengar och biljett så ordnar sig allt.
I mitt huvud snurrar tankar om demokrati. Den fantastiska tanken att vi alla har rätt att på olika sätt delta i de beslut som i sin tur påverkar våra liv. Där sitter jag nu och tänker kring vad detta kräver av friheter, kunskaper och förmågor hos individen och i samhället. Det ska bli så spännande att få undersöka detta med våra deltagare som lever i en så ung demokrati.
Andra dagen vi är där ska ägnas åt demokratitemat innan vi går in i själva storylinen. Jag arbetar med föreläsningar som både ska ge grundkunskaper och förhoppningsvis öppna för diskussioner. Just nu försöker jag förhålla mig till min föreställning om att kambodjaner inte tycker om att diskutera. Det ska bli spännande att ta reda på om det stämmer eller inte. Hur som helst vill jag ha med övningar som ska göra det lättare att lyfta frågor och få åtminstone kort små diskussioner/samtal:
Heta stolen ska med, med frågor som; Demokrati är alltid bra! Det är bättra att den som har kunskap får bestämma! Minoriteten bör ibland få bestämma! Det är viktigt att både kvinnor och män är representerade i viktiga politiska organ!
4 hörn har jag också tänkt mig. t.ex. Vad är den viktigaste demokratiska fri- och rättigheten? Pressfrihet, Yttrandefrihet, Församlingsfrihet, annat
Detta är så roligt! Vad gör det väl om man inte packat än?

Testar att göra filmklipp

Jaha, det funkade ju sådär.... Klippet är 39 sekunder men av någon anledning får jag bara med 22 av dem när jag publicerar. Felsökning inledd ;o)

Packar!

Nu är det bara ett par dagar kvar tills vi åker, och efter några timmar vid datorn nu på morgonen tillsammans med mina böcker och våra tidigare producerade dokument om workshopen börjar pirret i magen ersättas av ett annat sorts pirr av det mer förväntansfulla slaget. Själva workshopen har liksom "landat" och jag känner mig helt trygg med att storylinen kommer att bli kanonbra! Provgjorde en gubbe; det behövs faktiskt inget mer än ett A4-papper, en tejpbit, en sax och en penna för att åstadkomma en karaktär som man sen kan fylla med egenskaper, personlighet, historia... helt enkelt LIV!

Det var ju det där med alfabetets åttiofyra bokstäver..

I vårt första inlägg lovade vi att återkomma till varför vår blogg heter som den gör.
Vi fick förmånen att träffa SIDA:s sydostasienexpert för ett informellt och mycket informativt samtal för några veckor sedan. Han kunde hjälpa oss med många svar på många frågor, och peka på endel av de utmaningar det Kambodjanska folket stått och står inför, och vad vi alltså kan räkna med att möta i Siem Reap.
Det kambodjanska skriftspråket är gammalt, och alfabetet innehåller inte mindre än 84 bokstäver!
För dem som går i skolan i kanske bara 4-6 år är det en för kort tid för att hinna lära sig läsa ordentligt.  Det betyder att kanske hälften av Kambodjas unga befolkning är läs- och skrivkunnig. Magnus på SIDA log snett när vi hänvisade till officiella siffror om ca 80% läs- och skrivkunniga, och berättade att det då handlar om att kunna skriva sitt eget namn...
Dessutom, eller kanske tack vare detta, finns ingen historisk tradition alls av tryckta medier (tidningar och böcker) i landet. Den som lär sig läsa får alltså ingen eller väldigt dålig vardagsträning för att hålla sitt läsande "vid liv" efter skolåren. Det är svårt att ens tänka sig en nation utan (objektiva) tillgängliga medier som t ex dagstidningar, och hoppet står till ett antal lokala radiostationer med journalistiska ambitioner.
Så nu planerar vi för att våra workshopdeltagares karaktärer ska debattera sina åsikter i ett fiktivt radioprogram istället för som insändare i lokaltidningen! Flexibilitet, var ordet.

Nu är vi på G..!

Nu har vi äntligen tagit oss lite tid att sitta tillsammans och tänka konkret kring vår workshop! Vi är inne på dag 5 i planeringen och konstaterar att vi antagligen kommer att behöva en isådär åtta dagar för att göra allt det vi nu tänkt in på fem dagar. Och hur vi än planerar inser vi ju att vi kommer att få omvärdera och omvärdera igen åtskilliga gånger när vi väl är igång med vår workshop. Bara en sån enkel sak som att allt vi säger ska simultantolkas till Khmer gör ju att det är svårt att beräkna tidsåtgång. Vår förhoppning nu är att vi har sån tur att vi får två tolkar till vårt klassrum; då blir det möjligt för oss att båda två röra oss i gruppen, skuggade av varsin tolk, för att lyssna av (och delta i) de många gruppsamtal som vi planerar.
Vi kommer antagligen också att göra oss kända som "bagladys" innan vi ens börjat jobba i Siem Reap, eftersom vi planerar att använda så mycket återvinningsmaterial som möjligt. Kartonger, förpackningar, godispapper, glasspinnar, tomma konservburkar, bananblad... allt kan omvandlas till byggmaterial till den bygata våra deltagare ska få konstruera! SÅ KUL, ska det bli!!
Har också prickat av solskyddsmedel, myggmedel och reseväckarur "fixalistan". Det närmar sig. Om två veckor sitter vi på planet.

Minnesanteckning 1

http://www.adlibris.com/

Upptäcker att AdLibris "sponsrar" SOS barnbyar i just Siem Reap i Kambodja. På vägen mot Angkor Vat ligger barnbyn som tydligen innehåller inte bara boende i familjehus utan också förskola, skola och yrkesskola.
Gör en minnesnotering som lika mycket är en tanke till Vivi: När vi jobbar med karaktärerna och så småningom med demokratibegreppet och vilka som tillhör "demos" (=folket, de som räknas, de som får vara med och bestämma) skulle vi kanske ha med ett barn som bor på barnhem. Om familjen är stark och viktig är det ju intressant att fundera på hur någon som varit "familjelös" får sin röst hörd. Är den nya SOS-familjen statusmässigt jämförbar med den biologiska familjen?

Jag ser ljuset!

Gah! Jag behöver TID! I helgen har vi haft loppis för TAB i Solna. Det var fantastiskt kul (jag är ju en sällsamt loppisberoende människa) och vi har hittills fått in över 17000 kronor! Jag vet inte hur insamlingarna till TAB tidigare år varit, men det känns kanonbra att få in så mycket pengar på en gång, och jag vet att mer kommer! När jag kom hem i lördags kväll hade alla vi deltagare fått mejl från Kathy, som är "chef" (?) för TAB i USA och den som verkar vara övergripande ansvarig för hela Siem Reap-arrangemanget. Det var egentligen inga nyheter i hennes mejl, men hon skrev tydligt hur många dagars och timmars undervisning/workshopande man ska planera för , och det var uppenbarligen precis vad min hjärna behövde för att kunna börja spotta ur sig något som kan likna en konkret plan!
Nu behöver jag bara TID!
Jag ser ju, i huvudet, precis hur jag ska börja skissa på en Storyline som sträcker sig över åtta arbetsdagar (jag räknar bort första och sista dagarna som behöver innehålla introduktion, presentation, avslutning mm). Jag tänker att om jag kan visualisera för mig själv och för Vivi hur själva "berättelsen" i Storylinen rör sig framåt, och var på tidslinjen vi behöver skjuta in olika händelser, så blir det mycket lättare att fylla varje dag med ett innehåll som både driver berättelsen framåt men också hjälper oss och deltagarna att stanna upp, resonera, kanske analysera...
Jag ser mig själv framför en stor vit vägg, där jag gör denna tidslinje och fyller på med postit-lappar, bilder och pilar och rutor och .....
Jag har väggen, jag har postit-lapparna och litteraturen jag ev behöver hämta stöd i. Men jag har inte TIDEN!
Eller..... det har jag kanske, det handlar kanske bara om att välja vad som är viktigast....
Igår var det viktigast att sitta i hammocken med "trött-efter-scout-hajken-dottern" och bara mysa.
Idag är det viktigast att planera för veckans jobbmöten.
Men ikväll, då är det nog faktiskt viktigast att ta sig an den där väggen!

Loppis utanför Ekensbergskyrkan i Solna. Varenda krona går till TAB!!

Jag oroar mig redan över uppdraget vi tagit på oss. Att utbilda lärare för att arbeta med demokratisk kompetens i ett land med en historia som är så olika den svenska. Ett land med en kultur som, enligt vad Magnus Saemundsson på SIDA berättade, inte "tycker om" oenigheter, diskussioner och debatter.
Jag som ser demokrati som ett sätt att bevara oenigheter på, ett system för att skydda och försvara de många olika åsikterna i en gemensam offentlighet snarare än som ett system att bli eniga inom. Hur tänkte jag egentligen?

Post Pol Pot Teaching

Tiden rinner iväg. Maj är en stressig månad normalt, och nu ligger hela tiden tankarna om den workshop vi ska förbereda och leda i Siem Reap i Kambodja i juni som en vibrerande ton i bakhuvudet. Än så länge tänker vi mest var för sig, Vivi och jag, men nästa vecka ska vi sätta oss och "tänka ihop" de idéer och utgångspunkter vi har för vår workshop. Dessutom ska man ju fixa såna små enkla saker som att ta sprutor, beställa e-Visum, kolla flygtider och försöka läsa på lite om landet vi ska till.

En av de saker som hela tiden funnits på agendan var att lägga upp och sätta igång en blogg, så att ni som är intresserade ska kunna följa vår resa, både före, under och efter själva vistelsen i Kambodja. Och nu är det fixat!
Vi satt en stund och spånade kring olika namn på bloggen, och funderade ett tag på PPPT: "Post Pol Pot Teaching". Pol Pot och Röda khmererna är ju onekligen det första som poppar upp i huvudet när man som västerlänning tänker på Kambodja, men det är trots allt nu trettio år sedan, ett inbördeskrig och ett långsamt uppbyggande av landet har kommit emellan och kanske behöver även vi välja att se framåt, såsom Kambodjanerna själva tydligen i hög grad gör.
Så vi gav vår blogg namnet "Där alfabetet har åttiofyra bokstäver". Mer om varför i kommande inlägg!