Det är tisdag eftermiddag. Planet från Bangkok (via Doha i Qatar) landade enligt tidtabell i morse på Arlanda, och nu gäller det att inte falla till föga för gruset i ögonen och suset i öronen innan kvällen..!
Jag har packat upp, kramat familjen och lagat mat för första gången på tre veckor. Det är märkligt hur snabbt vardagen återkommer och vistelsen på andra sidan jordklotet blir en parentes i det "vanliga" livet.
Men när jag packade upp de tre stora papper med projektpresentationer som våra workshopdeltagare gjorde näst sista dagen, kunde de hjälpa mig att se vår resa och vårt arbete i Siem Reap med "hemma-ögon".
Det som kändes så naturligt och självklart där i det svettiga klassrummet, gruppernas presentationer och de intensiva diskussionerna, får liksom ett annat ljus över sig när orden på Khmer står på tre stora papper i mitt vardagsrum. De är så främmande här, så lång ifrån vårt språk, jag förstår ju faktiskt inte ett ord av vad som står på de där pappren, men de är ett konkret och handfast bevis på att vi faktiskt var där! Att vi under tio dagar genomförde en workshop som ledde framåt, vi startade en process och kunde leda den vidare, vi väckte tankar och diskussioner som vi tror och hoppas blev till nytta och glädje för våra kambodjanska kollegor. Jag ler vid minnet av projektpresentationerna; de glada skratten, den lekfulla diskussionen med ett äkta engagemang i botten, viljan att lyssna, att reflektera och vrida på argumenten. Det är bra med handfasta artefakter som hjälper en att förflytta sig mellan världar. De tre stora pappren i mitt vardagsrum är sådana för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar