Skolavslutning

Jag lovar att det kommer fler och mer strukturerade inlägg från vår sista workshopdag i Kambodja, men lite kort vill jag bara försöka återge dagens upplevelser. Vår dagliga biltur från hotellet till Teacher training college blev både försenad och kringelkrokig idag eftersom Kung Sihanouk skulle komma på besök i staden och alla vägar var avspärrade.
När vi, svettiga och lite stressade, kom till vårat klassrum väntade våra underbara elever/kollegor på oss med nygräddade våfflor (samma fantastiska kvinna som försett oss med något ätbart varenda dag!) och presenter i massor! Vi fick sjalar, girlanger, små väskor flätade av palmblad och apsaradansare i trä. Det var fruktansvärt svårt att hålla tårarna borta och värre skulle det bli...
Vi lyckades göra en sammanfattning av våra två veckor tillsammans, och uppmanade dem att vara "olydiga"både mot systemet och mot storylinemetoden; utmana systemet, använd det ni kan och strunta i resten! Vi pratade också om att lära och lära ut inte är ett enmansjobb, utan går så oändligt mycket lättare om man är "professionella vänner". Ungefär där brast fördämningarna för både Vivi och mig för typ tredje gången... Sen utbröt fotograferingsfrossa och vi delade ut våra Södertälje kommun-kassar med innehåll till alla. Vi hade gjort i ordning en extra kasse till en av våra deltagares lille son, som var med i klassrummet flera dagar första veckan. Hon kom med teckningar från honom till oss, och det kändes så bra att han fick en egen "gottepåse" med ett par leksaker och lite papper och pennor!
Sen tågade vi tillsammans till den stora avslutningsceremonin, och likheterna med skolavslutningar hemma i Sverige var slående! Samma (långrandiga) tal, sång- och dansuppvisningar, otåligt mummel bland eleverna längst bak och samma fullständiga känslostorm när betygen (i vårt fall diplom och ekonomiska stipendier) skulle delas ut efteråt. Vi grät, skrattade och jublade i en enda lycklig hög tillslut. Under utdelandet försökte vi hålla en ganska formell stil, men Kim San viskade i mitt öra att det var OK för oss att krama kvinnorna i gruppen, och när han själv kom fram för att ta emot sitt diplom frågade han "can I hug you?!" vilket förstås resulterade i en bamsekram, och sen ville alla kramas.
Just nu, efter en lunch och ett par liter vatten känner jag mig totalt tom. Tom i huvudet, tom på tankar och  ganska dränerad på känslor. Det är med andra ord precis samma känsla som jag haft efter skolavslutningar hemma. Ska ta en tuktuk ut till ett av de mindre templen i Angkor-området och sätta mig där en stund alldeles själv och bara vara. Livet är generöst mot mig just nu!