Medan Vivi är i duschen läser jag hennes senaste blogginlägg och blir varm i hjärtat. Vi delar tankarna om hur spännande det vore att komma tillbaka och fortsätta jobba med samma lärargrupp. När vi höll vårt synnerligen improviserade avslutningstal i klassrummet i fredags (improviserat för att vi båda kämpade intensivt med att hålla tårarna och darret på rösten under kontroll, och för att rummet var så fullt av känslor att det var svårt att hålla den distans som krävs för att säga något på engelska som var möjligt att översätta för våra tolkar) pratade jag om "professional friends".
Jag uppmanade våra kambodjanska kollegor att vara varandras professional friends, och att Vivi och jag är professional friends är det ingen tvekan om! Efter nästan tre veckor där vi umgåtts i princip dygnet runt, kunde vi över vår oerhört goda middag i går kväll konstatera att vi båda har haft vansinnigt roligt, lärt oss massor och trivts otroligt bra tillsammans! Våra samtal, oavsett tid på dygnet, har ofta ofta handlat om just vår profession. Den öppenhet och ömsesidiga vilja att växa, förstå lite till eller åtminstone veta vilka frågor vi ska ställa, som Vivi och jag delat, har lärt mig minst lika mycket som själva workshopandet!
Så jag återgäldar tacket! TACK Vivi för att du är så klok, nyfiken och lagom galen att det är en oavbruten resa i lärande att jobba (och resa!) tillsammans med dig!!