Ingela är smartare och en klart mer erfaren bloggare än vad jag är. Hon skriver lite efter varje upplevelse. Denna dagen har varit så full av upplevelser att jag nu inte vet var jag ske börja i slutet av dagen ( den är i och för sig inte slut än) eller i början?
Avslutningen var precis så bra som det överhuvudtaget skulle vara möjligt att tänka sig. Ingela och jag hade ett schema men det gick åt fanders efter en minut i klassrummet. Det var bara att ge sig inför alla presenter, våfflor, kramar och leenden. Vi fick dock in våra tre rubriker. Det ska komma en bild med Södertälje väskorna, den finns i Ingelas kamera. Just nu önskar jag bara att kunna få återkomma till samma grupp och se hur de har fört arbetet som vi gjort tillsammans vidare, och sen fortsätta vidare. Vi fick gåvor som lärarna som som grupp men även gåvor som enskilde lärare kom med. Bara det är lite hissnaden när ma vet hur låga lärarlönerna är i Kambodja. En gåva som kommer stanna länge i hjärtat är Li´s girlander Det är två lärare i vår klass som tydligt kommer från fattigare områden. Det visar sig i både kläder och attityd, fast de har barskat upp sig betydligt under veckan. Li är en av dem. Hon hade suttit hemma och klippt remsor i färgad papper som hon har skapat fantastiska girlander av. Det måste ha tagit hur lång tid som helst. Hon överlämnar dem med ett så blygt men strålande leende att finare gåva fanns inte att få. Och Meuys låda av flätade palmblad som hon gjort själv och ... Det var överväldigande.
Medan Ingela drog till tempelområdet Ankor igen uppsökte jag i stället ett pagod område mitt i Siem Reap. Här blandas det religiösa livet med det dagliga. Det finns en fantastisk sovande Buddha där, minst tre meter lång. Tidigare hade han fullt av små Buddhor i magen, nu är det bara några få kvar. Röda Khmererna tog flertalet och sålde dem. På en bänk vid en nybyggd byggnad satt Richard en av de amerikanska lärarna. Medan vi sitter där och funderar lite över livet kommer en av de äldre munkarna bort till oss och startar ett samtal. Han visar sig vara ansvarig för all utbildning av pagodens munkar, unga och äldre och vi sitter på hans trappa. Efter att ha pratat en stund bjuder han oss in till sitt rum. Det ligger en våning upp och är stort, minst 40 m2. Det är helt tom bortsett från ett altare framför bilden av hans lärare, en madrass på golvet och en soffgrupp i läder. På bordet finns de heliga skrifterna, Tripitaka. På väggarna porträtt av munkar om tidigare pagoden. Det kändes helt overkligt, jag sitter och samtalar med den näst högsta munken i ett pagodområd i Kambodja. Hur gick det till? Jag känner mig välsignad av ödet.
vilken gåva med ett sånt andäktigt ögonblick.
SvaraRadera