Klockan är halv sju och det är sista dagen i Sem Reap. Om två timmar kommer bussen som ska ta oss till Bangkok. Vi ska vara framme i kväll och i morgon går färden vidare med flyg till Sverige. Det är lustigt hur snabbt något blir vardag. Nu har det blivit vardag att stå upp klockan halv sju, bussas till ett klassrum utan aircondition och arbeta med våra lärare. Jag längtar efter att få komma tillbaka till samma grupp nästa sommar, få höra hur de arbetat och kunna fortsätta vidare tillsammans. Det verkar svårt att få till det, men hoppas kan man väl alltid. Det vore roligt att få träffa deltagarna igen på ett personligt plan, men även professionellt tror, nej är jag helt övertygad om, att ett återträff skulle vara betydelsefull för lärarnas möjligheter att, på sitt sätt, implementera det vi arbetat med. Det skulle också ge dem möjligheter till sammanhängande pedagogiska samtal med andra i liknande situation. Lärarlagstanken har inte slagit genom här utan varje lärare arbetar för sig själv. Ensamt. Ska man försköa något nytt så är just stödet från kollegor ovärderligt. Vi skulle kunna ge dem det. Apropå stöd från kollegor. Ingela och jag har arbetat tillsammans i snart tre år. Vi har stått inför lärarstudenter tillsmmans, skapat strategier och lagt planer men vi hadde fram tills för tre veckor sedan aldrig arbetat tillsammans i ett klassrum. Nu har vi gjort det också. Tack Ingela! Du är den bästa kollega man kan tänka sig.
I dag, söndag är det val i Thailand så vi få möjligheten att uppleva en valdag och även dagen då valresultatet blir offentligtgjort på plats. Spännande.
Vet inte när vi kan skriva näst gång. Hotellet i Bangkok är av backpacker varianten och ingen WiFi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar