Dagen efter

I dag har det känts lite som "dagen efter". Dagen i går var lång, varm, intensiv och med nya ingångar i skolans demokratiska uppdrag. Även om situationen i Europa direkt efter andra världskriget på många sätt skiljer sig från den kambodjanska verkligheten i dag så finns det likheter. Tyskland var i praktik och princip ett land i ruiner, med Björneboes ord "Dresden efterlot vi slik - som en tundra med fem hundra - med fem hundra tusen lik" och nordnorge stod i lågor.
Pol Pot var systematisk i sitt dödande av lärare och intellektuella och skolsystemet låg nere under många år, så kunskapsnivån hos våra lärare är relativt låg. De visste inget om 2:dra världskriget och Hitler och var heller inte bekanta med Stalin och Sovjetunionen vilket förvånade mig mer. Jag tror att det på något märkligt sätt kan vara trösterikt att veta att även andra länder har begått vidrigheter. Det känns gott att också få säga att går att bygga upp länder, det har gått förut och det kommer gå igen.

Första dagen när vi började prata om demokrati förhöll vi oss på ett för abstrakt nivå, med demokratiska friheter och förmågor och det landade inte alls så det vara bara att lägga ned och göra något annat. Att berätta om tiden innan 1948 (då skolkommissionen skrev in skolans demokratiska uppdrag) och den konkreta situationen som fanns i Sverige då med erfarenheterna av Hitlers maktövertagande och Stalins Sovjet på nära håll gjorde att vi hamnade på en konkret nivå där diskussioner plötsligt blev möjliga. De fick samma frågor om man ställde sig i Sverige; vilka kunskaper och förmågor behöver en demokratisk medborgare och hur kan skolan bidra? Nu var det inga problem att få igång diskussionerna Det var roligt att se deras intresse när jag kunde berätta att de kunskaper och erfarenheter som de såg som viktiga att ge eleverna för att var de samma princip de förslag som skolkommissionen gav 1948. Sen kom de också med förslag som man började arbeta med i Sverige mycket senare, som skoldemokrati och ingen diskriminering i klassrummet.
Med vår by som nu är döpt till Vivingela Village, karaktärerna, diskussioner och övningar känns det som om vi har lyckats få ett lyckligt klassrum. Jag börjar redan gruva mig för avskedet med lärarna.