Vårt klassrum har mer och mer blivit ett "lyckligt klassrum" som Vivi uttrycker det under de tio dagar som workshopen pågått. Ett tecken på det är naturligtvis alla glada skratt och den jämnställda öppenhet som vi upplever råder både mellan oss och deltagarna men framför allt mellan våra kambodjanska lärare. De kommer från olika skolor och har säkert olika status i sina yrkesroller, men i vårt klassrum har de alla tagit plats, deltagit i samtal och diskussioner och delat med sig av sina tankar och erfarenheter.
Det allra mest påtagliga beviset är dock att denna vecka är det ingen i gruppen som lämnat rummet när vi haft paus! Först trodde vi att det berodde på att vi var otyliga med att det var rast, så vi kollade både tre och fyra gånger med våra tolkar att de verkligen förstått att de var lediga en stund, men uppenbarligen hade ingen behov av att byta miljö.
De flyttar lite stolar, rör sig runt i rummet en stund, kollar kanske mobilen, men framför allt; de äter!
Från första dagens bananer som TAB stod för, till sista dagarnas påsar, korgar och burkar med olika spännande innehåll som deltagarna haft med sig och generöst bjudit alla i gruppen på.
Och det finns ett litet stråk av "äpple till fröken" i detta som fnissande uppmuntrats av alla; för varje dag har Vivi och jag bjudits på nya läckerheter, med tjugo par ögon nyfiket inväntande våra reaktioner på det vi stoppat i munnen.
Alltså har vi ätit "muffins" bakade på ris och kokosmjölk, små sura bär som man repar direkt av kvistarna (påminner kanske mest om fläderbär, fast mindre och gröna), omogen, syrlig mango, vildäpplen, (dessa ska doppas i en GRYMT stark chiliröra, här var förväntningarna på våra reaktioner stora och skrattet mycket nära!) , kambodjansk "ost" (ingen som helst likhet med vår ost;  detta var en mörkgrön röra bestående av svamp och örter, såg mest ut som pesto) och idag fermenterat ris (typ); en urgammal mattradition där man tydligen kokar riset och sen torkar det för att sedan blanda det med örter och vätska (vatten?) till en mörkt rödbrun röra, lite syrlig i smaken med en ton av jäst....
Vi skedade förstås snällt i oss :o)
Det känns som en bonus att även rasterna i vår workshop blir något jag kommer att bära med mig i hjärtat länge, men lite glad är jag ändå att vi inte har några fler raster! (I morgon är det bara diplomutdelning och stor Closing ceremony).
Annars hade vi väl snart ätit både gräshoppor och kackerlackor...