Tja, det är inte alldeles enkelt att svara på den frågan, inser jag. Över lag tycker vi nog båda två att det går bra. Vi hade en härlig, kreativ dag förra veckan när alla workshopdeltagarna skapade sina karaktärer. Vi hade medvetet valt att använda de allra enklaste materialen, för att det ska vara möjligt för lärarna här att jobba på liknande sätt i sina skolor där de uppenbarligen ibland saknar i princip allt. Det var många glada skratt och samtal när karaktärerna fick "liv", och jag tror att vi gjorde helt rätt som lät deltagarna genom lottning få en kvinnlig eller manlig karaktär. Jag tror att de har förstått att detta är ett sätt där läraren medvetet kan styra in eleverna på att byta perspektiv. Men jag anar någonstans att detta, som är relativt grundläggande i vår svenska läroplan; att förmågan att byta perspektiv, att förstå och sätta sig in i andras situation, är fullständigt obekant för våra kambodjanska kollegor. Jag har inte läst den kambodjanska läroplanen (eftersom vi inte hittat den på engelska någonstans) men jag är tämligen osäker på om den inte berör allmänmänskliga, sociala och demokratiska förmågor på ett tydligt sätt.
Det betyder förstås att det är extremt obekant för våra lärare att försöka förhålla sig till en liten märklig figur gjord av en pappstrut och lite godispapper.
De gillar nog sina karaktärer, men jag tror faktiskt inte att de fullt ut "lever sig in i" sin karaktär så som min erfarenhet är att svenska elever (och vuxna) gör. Helt enkelt för att de aldrig gjort det förut.
Det blev så tydligt idag när vi delade in karaktärerna i olika köns- och åldersgrupper. De skulle i sina nya konstellationer komma med förslag på ett eller flera projekt som Vivingela village skulle satsa på i sin ansökan om pengar från the community council. (Det var roligt när Vivi kom instormande med vårt "fejkbrev" från Community council, som SamNang översatt till tjusig Khmer. Våra stackars tolkar blev lika överraskade som gruppen i övrigt och Sam Oeurn som skulle översätta darrade faktiskt lite på handen innan han förstod att det hela bara vara ett skådespel inom ramen för Storylinen!)
I den grupp vars karaktärer är under 18 år, kom man med förslagen att satsa pengar på bl a inköp av någon form av vitaminberikning av risplantorna (det var inte alldeles enkelt med översättningen just där...) vilket, när jag ställde frågan, de kunde hålla med om kanske inte skulle vara en grupp 15-åringars högsta prioritet om de plötsligt fick 2000 dollar att spendera. Gör om, gör nytt!
De har helt enkelt mycket svårt att sätta sig in i någon annans perspektiv, och det där stadiet som är så magiskt i Storyline-arbetet, när deltagaren börjar säga "jag" istället för "min gubbe", är jag inte säker på att vi kommer att nå.
 |
| Mellanmål. Någon sorts vildäpplen doppas i vrålstark chiliröra. |
Däremot ville en av deltagarna att Vivi och jag skulle "betygssätta" gruppernas presentationer och utse bästa grupp. Vi lyckades avstyra det genom att förklara att en sluten omröstning i Vivingela Village kommer att avgöra vilken grupp som lyckats presentera just sina projekt på bäst sätt, men det säger endel om hur undervisningen går till i de kambodjanska klassrummen, och hur lite lärarna faktiskt lärt sig om lärande...!
Så sammanfattningsvis kan man väl säga att vår storyline går bra, faktiskt på sätt och vis över förväntan, men att vi stöter på patrull på andra ställen än vi kanske väntat oss, och att det skulle behövas mer tid och fler sätt att öva på, för att våra lärarkollegor här ska känna sig bekväma med metoden. Många "teachable moments" som dyker upp under en Storyline skulle antagligen gå spårlöst förbi här, eftersom så mycket både i metod och syn på lärostoff är fullständigt nytt och obekant för dem.
Men om vi har roligt? JA!!!!
Och om vi tror att våra kollegor ändå faktiskt lär sig något och växer i sina lärarroller? JA!!
Och om vi får lite ont i hjärtat vid tanken på att vi faktiskt bara har två dagar kvar med vår grupp för att sedan skiljas åt och kanske aldrig mötas igen? JA!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar