Första workshop-passet är avklarat! Vi väntar på minibussarna som ska ta oss till vår arbetslunch. Totalt uppskruvade efter tre timmars kulturkrock kombinerat med svettdrypande kläder, fåglar i taket i klassrummet, Rambutan som mellanmål och trevande försök att uttala deltagarnamnen rätt.
Ojojoj, vad många tankar vi har fått och ojojoj vad vi måste revidera och strukturera och tänka om!
Men den starkaste känslan är ändå den av någon sorts samhörighet. Vi delar samma passion för lärande och samma tro på att kunskap är avgörande för människors möjlighet att växa och vara aktiva deltagare i sitt eget samhälle och i sitt eget liv!

Öppningsceremonin var lång och bitvis svår att hänga med i eftersom vi satt på scenen bakom talarna och därför hade svårt att höra översättningen hela tiden. Men det var högtidligt med chefen för utbildningssektorn i regionen som huvudtalare, och det kändes gott att han i sitt tal pekade på kunskap och kvalitet i undervisningen som viktiga faktorer för att bygga ett demokratiskt samhälle.

När vi väl gick iväg till våra olika klassrum var det med ganska rejält pirr i magen. Vi har 20 deltagare i vår workshop. En ganska bred blandning av kvinnor och män som undervisar i allt från de första skolåren upp till högstadiet.  Det tog inte många minuter innan Vivi och jag kunde titta på varann och konstatera; "det här blir bra.... fast vi måste göra om det mesta av planeringen....". Stämningen i rummet var god; några var lite blyga och även om vi inte förstår ett ord Khmer så kändes det som att också våra tolkar bidrog till att det var "högt i tak" i rummet. 

Vår planerade presentationsrunda antog helt andra dimensioner än vi hade tänkt oss, och så lär det väl vara varje dag. Det man tar för givet är inte alls självklart här, och reaktionen på det vi säger blir därför en helt annan än man trott. Ett exempel: Jag bad Sam Oeurn att berätta för gruppen att vi gärna vill fotografera och filma under workshopen, och fråga dem om det var okej. Alla gav sitt bifall; att bli fotograferade verkar de flesta Kambodjaner tycka är roligt, men följdfrågan som kom var liksom beviset på i vilka olika världar vi lever: "ska vi sitta kvar i bänkarna eller ska vi komma fram en och en för att bli fotograferade?"
Det är underbart att lära sig nya saker om sig själv och om världen varje dag, och dessa små korn av insikter ska jag spara och vårda med tacksamhet!

Just det! Vi har också högtidligt lovat gruppen att vi ska skriva våra egna namn på Khmer innan workshopen är slut. Vivis namn består av två likadana små tecken, medan mitt är låååångt. Det gäller att börja träna direkt.