På måndag får vi arbeta med våra lärare igen. Än så länge har vi på något sätt hållit oss inom deras komfortzon även om storyline som metod har varit okänd består den av element som de kan relatera till. Jag tror att vi även har lyckats att få fram hur de kan använda den i deras egen undervisning. Åtminstone från några av deltagarna har vi fått återkopplingar som tyder på det.
På måndag ska vi in i "demokratiträsket" och här är det svårt att hitta kopplingar till deras egen verklighet även om Kambodja sedan 1993 är en konstitutionell monarki med flerparti system. Det är väl inte helt fel att säga att det finns vissa demokratiska brister i systemet. Vi skulle utan problem kunna arbeta hela veckan bara med demokratibegreppet, men den tiden som finns för introduktion är 3 timmar och sedan ska vi se till att de utmaningar som vår lilla storylineby utsätts för har demokratiska kopplingar. Jag vaknar på nätterna med huvudet fullt av olika tankar på hur jag ska lägga upp vägen in i det arbetet. Just nu tror jag att det är bäst att koppla an till Sverige 1948 och hur den den svenska skolan fick sitt demokratiuppdrag. Jag hoppas att våra lärare ska kunna känna igen sig i en europeisk efterkrigstid och den oron som då fanns över demokratins bräcklighet och även att de ska känna igen sig i frågorna som ställdes då; vilka kunskaper och förmågor behöver våra elever ha med sig från sin skoltid för att de ska kunna bli aktiva och självständiga demokratiska medborgare. I Sverige 1948 var det propaganda-resistens, samhällskunskap, självständigt och kritiskt tänkande, tolerans och vårt delade ansvar för samhällsutvecklingen som var i fokus. Det ska bli spännande att får höra vad de kambodjanska lärarna ser som det mest nödvändiga i den situationen som de befinner sig i. De har förstås en ännu svårare ekonomiska situation än vad Sverige hade i början av 50-talet, men ändå finns det likheter. Om jag bara får dem med mig i tankegångarna så tror jag att det kan bli riktigt spännande.