Idag var vår stora utmaningsdag, då det vi sköt upp från förra veckan i form av "miniföreläsning" om demokratiutveckling och vilka kunskaper och förmågor man behöver för att kunna ta del av ett demokratiskt samhälle, skulle "levereras" idag.
Det tog dock inte så lång stund in på förmiddagen förrän jag kände att vi definitivt var i hamn!
Vivi berättade om hur Europa darrade under och efter andra världskriget och kunde koppla sin familjs egna erfarenheter av koncentrationsläger och nedbrända byar i nordnorge till hur viljan till "demokratisk fostran" i skolan växte fram. Det var ett sånt där ögonblick när man känner att tiden liksom håller andan. Plötsligt delade vi på ett sätt samma erfarenhet. Sex miljoner människor dog i läger i Europa, i Kambodja dog ca 2 miljoner. Europa valde demokratins väg efter kriget, och skolan blev den plats där man nådde alla medborgare och kunde börja bygga ett demokratiskt samhälle, och precis där tror jag att våra kambodjanska kollegor såg en framtidsväg som de kan vara med och påverka! Det finns hopp! De kan göra skillnad!
Det har känts så starkt under resten av dagen att gruppen plötsligt kunnat lyfta resonemang och diskussioner en nivå; det behöver inte handla bokstavligen om deras egen vardag eller deras erfarenheter, det finns en kraft i att som lärare känna att man kan ge sina elever, nästa generation, förutsättningar och mentala redskap att förändra och förbättra sin och andras tillvaro!
Åh! Vackert.
SvaraRadera