Det var ju det där med alfabetets åttiofyra bokstäver..

I vårt första inlägg lovade vi att återkomma till varför vår blogg heter som den gör.
Vi fick förmånen att träffa SIDA:s sydostasienexpert för ett informellt och mycket informativt samtal för några veckor sedan. Han kunde hjälpa oss med många svar på många frågor, och peka på endel av de utmaningar det Kambodjanska folket stått och står inför, och vad vi alltså kan räkna med att möta i Siem Reap.
Det kambodjanska skriftspråket är gammalt, och alfabetet innehåller inte mindre än 84 bokstäver!
För dem som går i skolan i kanske bara 4-6 år är det en för kort tid för att hinna lära sig läsa ordentligt.  Det betyder att kanske hälften av Kambodjas unga befolkning är läs- och skrivkunnig. Magnus på SIDA log snett när vi hänvisade till officiella siffror om ca 80% läs- och skrivkunniga, och berättade att det då handlar om att kunna skriva sitt eget namn...
Dessutom, eller kanske tack vare detta, finns ingen historisk tradition alls av tryckta medier (tidningar och böcker) i landet. Den som lär sig läsa får alltså ingen eller väldigt dålig vardagsträning för att hålla sitt läsande "vid liv" efter skolåren. Det är svårt att ens tänka sig en nation utan (objektiva) tillgängliga medier som t ex dagstidningar, och hoppet står till ett antal lokala radiostationer med journalistiska ambitioner.
Så nu planerar vi för att våra workshopdeltagares karaktärer ska debattera sina åsikter i ett fiktivt radioprogram istället för som insändare i lokaltidningen! Flexibilitet, var ordet.