...har jag efter dagens besök på ett barnhem. Via en av de amerikanska lärarna hade TAB fått kontakt med ett barnhem utanför Siem Reap som delvis finansieras av en amerikansk kvinna som jobbat som TAB-lärare i Kambodja tidigare.
Vi åkte dit på eftermiddagen för att bl a överlämna lite presenter i form av fot- och basketbollar som vi "skramlat" till och köpt, engelska barnböcker till deras "bibliotek" och tandborstar mm som en annan av amerikanerna fått med sig från sin tandläkare i USA.
Jag tog också med mina två kassar med gosedjur som Ella och jag plockade ihop hemma innan jag åkte.
Det är förstås jättefint att kunna ge av sitt överflöd till dem som behöver, men det finns ett stråk av obehag i att barnen sen förväntas stå, uppställda och leende, framför otaliga kameror och visa upp sin tacksamhet.
Men visst blir man berörd av dessa fina ungar som hälsar så artigt på intränad engelska, och visst blir man berörd av hur torftigt de lever (80 barn i ett hus/skjul som antagligen är mindre än mitt hus hemma), men det blir en sån obalans i mötet som är svår att hantera...
Jag fick dock ett litet samtal med två av barnen; en pojke på 7 år och en flicka på 6 år. De har skola på barnhemmet och lär sig bl a engelska. Föreståndaren blev själv övergiven av sina föräldrar som nioåring och han utstrålade ett stort engagemang för "sina" barn, varav några av de äldsta nu gått vidare till universitetsstudier!
De två barnen och jag satt en stund och "läste" en engelsk sagobok. Vi tittade på olika djur och sa deras namn.
De större barnen stod som på tå och ville förstås ut och prova sina nya bollar, men till det fanns inte tid så länge vi var där.
Barnen jobbar några timmar varje dag med att tillverka "skuggfigurer" av tunna läderark. De lär sig först att skissa mönster, sedan perforerar de lädret med små metallverktyg och klubba. De var enormt skickliga och de vackra resultaten såldes på plats. Pengarna gick dels till lön direkt till barnen, dels till att driva barnhemmet. Ca 3000 dollar (20000 kr) kostar hela driften / månad. Det är inte mycket för 80 barn!!!
Det är överhuvud taget jobbigt att se så mycket fattigdom. En av de första kvällarna här mötte vi en kvinna med två små barn (kanske 3 och 5 år), nästan nakna, som gick längs vägen och samlade skräp. Vi gav henne några dollar, och jag grät hela vägen hem till hotellet. Sen har vi sett den lilla familjen nästan varje kväll, de verkar sova där intill vägen också, och det är smärtsamt och frustrerande att inte riktigt veta vad man ska göra. En allmän uppfattning är ju att man inte ska stödja tiggeri genom att ge, eftersom det då kan bli mer lönsamt än att t ex skaffa sig en utbildning och ett arbete, men att bara gå förbi en människa som så uppenbart saknar de mest grundläggande saker som mat, hem och kläder är nästan inte möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar